tisdag 23 november 2010

(öppen, vaken, mottaglig)

Jag skriver sällan om film, eller för all del annat medium än litt, nuförtiden. Det har blivit så. Det torde vara tillfälligt. Men igårkväll hade jag möjlighet att beskåda en som helt enkelt måste omnämnas. Hade låtit den gå mig förbi, trots stor medial uppmärksamhet. Men Tom Fords A Single Man får inte gå förbi. Den är något av det mest lyhörda jag har sett på länge. Om Sorgen och Kärleken. Så sanslöst. Den upprättar ett tillstånd man, jag, vill återvända till i samma ögonblick som sluttexten rullar.
Miljöerna oändligt tilltalande, i allafall enligt min smak. Huset som George vandrar runt i är en ren njutning. Raka, strama linjer. Träslag, glas, yta. Grönskan integrerad. 1962. Han perfektionism som kan sägas gestalta en tomhet, den omänsklighet som sorgen för med sig. Raka rader, nyuppackad skjorta under felfri kavaj, perfekt putsade skor som putsas igen.
Ljudet. Melankoliska stråkar. Tyngd. Men också ett spår av den romantik som George senare beskylls för. En längtan till liv. Viljan att vara kvar i det som var, men också, längtan framåt. En av de starkaste scenerna är när George i början av filmen i ösregnet rusar över till sin granne och vän, bankar, släpps in. Fångas upp i fallet. Och inget ljud förutom det våldsamma regnandet. En slags stiltje. Ett rasande.
Eller när han minns ögonblick av värde och närvaro och en sekund klipps in, från den spontana dansen tidigare under kvällen, ginberusad hängivelse, och sedan snabbt tillbaka.
Om jag hade de filmteoretiska verktygen vid min hand hade jag kunna föra långa resonemang om allt det välgenomförda. Nu blir jag istället en betraktare som bara fullständigt kan fångas av ett poetiskt, sjungande stycke konst. Efter en kopp starkt kaffe och med snövinden härjande utanför tillåter jag mig att vara stor i orden. Bara så. Se den.

5 kommentarer:

Hermia sa...

Jag tilltalades också mycket av filmen, av det genomtänkta yttre som kontrast till det svarta inre. Får jag lägga till "läs boken"? Den ger en lite annan upplevelse. http://hermiasay.blogspot.com/2010/06/en-enda-man-single-man.html

On Word Arts sa...

Ja men självfallet. I min iver glömde jag helt bort. Det skall jag absolut göra, även om det melankoliska och stiliga var en stor del av min upplevelse. Du skriver fint om skillnaderna och det låter som att adaptionen denna gång har skapat ett eget uttryck, fått en tolkande roll snarare än att försöka utmana eller översätta boken.
Jag funderade lite på exemplet med klänningen du tar upp. Moore gör ju en suverän rollprestation och jag upplever, bara genom ditt korta citat, att lite av det sjaskiga, slitna, ovårdade kommer fram genom just den. Trots att hon är minst lika tjusig och välklädd som övriga. Hennes framtoning. Som när hon sitter och sminkar sig inför kvällen, eller de där tokiga skratten under middagen. Hon är verkligen tiltad. Undrar om den känslan är jämförbar med hur hon framställs av Isherwood. Det skall bli spännande att läsa.
Tack för din påminnelse Hermia.

bokstödet sa...

Jag missade den när den gick på bio tyvärr. Men nu när du skriver så vackert om den måste jag se till att se den. Många har pratat varmt om den filmen

lustigkulle sa...

Jag är helt med i din hänförelse. En mycket stark kärlekshistoria. Colin Firth gör sitt livs roll. Jag var gripen.

Ibland kan det vara irriterande att miljöer i filmer är "överdesignade" - inte ser ut som riktiga hem. Men här fyller den genomförda stilen en funktion. George har i minsta detalj byggt upp sin tillvaro till att vara så där estetisk. Det håller ihop honom.

On Word Arts sa...

Bokstödet: Gör det, absolut. En mörk afton, när man känner sig pigg och närvarande...

Lustigkulle: Vi är överens. Gripande. Estetiken får på något sätt en symbolisk effekt tycker jag. I filmen överlag. Som den unge manlige studenten i sina vita rena kläder, sin fluffiga aprikosa olle. Och som du säger; George sätt att hålla livet samman, kontrollera. Sedan är ju stilen tidsenlig på ett fungerande sätt.

Jag måste nog bege mig till stan och köpa ett exemplar. Känns som en låt jag vill spela ofta och igen, komma i stämning.