tisdag 17 mars 2009

"Och till och med ljus kan bli smutsigt och falla trögt"

Att, på ett intagligt sätt, berätta om hur ett nigerianskt barn förs till London för att säljas till sexköpare kräver sin berättare. Kräver sin berättelse. Jo, man skulle kunna påstå att smäckade böcker om självupplevt eller sanna öden säljer oavsett. För det gör de ju. Personligen tilltalas jag mer av de beskrivningar, gestaltningar, som får mig att haja till. Som förändrar det jag vet. Det finns ingen regelmässiga gränsdragning mellan dessa typer. Men jag har läst ett exempel på en påverkande gestaltning.

Chris Abanis (f. 1966) svenska utgivare, Celanders Förlag, inleder sin utlovade författarintroduktion med Abigails liv från 2006.
Romanens huvudperson, föräldrarlösa tonåringen Abigail, har redan tvingats att bli sin egen. Hon är ett flerfaldigt offer. När de tar och tar ifrån henne är hon ett offer. När hon vet vad som skall komma, när hon inte har någon talan är hon det. När hon sitter på golvet under sin fars hängande kropp och känner doften, vätan som rinner ut med hans ben. Fastkedjad i hundkojan i förorten med samma doft regnande över henne när hennes bödel pissar på henne. Men hon är också ett offer när hon älskar sin socialsekreterare som en kvinna och det ses på med skam. När hennes första val omyndigförklaras, patroniseras. Stackars sate, nu skall inget mera hända dig. De vet ingenting.
I korta kapitel, varvade Nu och Då, flätas en identitet fram. Originalets titel är Becoming Abigail och precis som översättaren Roy Isaksson påpekar är det svårt att finna en rymlig motsvarighet på svenska. Abigail blir. Detta komplexa livsöde skrivs fram. Välformulerat och väckande.
Förlaget beskriver Abanis prosa som "sparsmakad men oförglömlig", påminnande om Duras. Visst, samma korthuggna, drömska, krassa beskrivningar. Möjligen befinner sig Abani något mer utanför än Duras, gör själva händelserna något tydligare. Och det vinner denna historia på. Smärtan blir mer brutal och därav verkligare. Den händer nu.
Min förväntan utmanas av Abigails rena känsla, hennes ärlighet. Hennes uppriktighet varvas in mellan utsattheten och man vill bara önska henne väl. Låt det gå väl. Hon vinner över en på sin sida. Mitt felbegrepp utsätts för symboler, och förskjuts. Det är just det jag menar med att boken förändrar det jag vet.

2 kommentarer:

Hermia sa...

Abigails liv är något av det mest smärtsamma jag läst. Men ändå, jag led gärna med henne. Stor litteratur i litet format.

On Word Arts sa...

Jag också. Det sparsamma uttrycket förstorade på något sätt smärtan kan jag tycka. Jag ser fram emot att läsa mer av Abani.