Redan när jag hämtade upp den i stadsbibliotekets reservationshylla tilltalade den mig, Ghosts (Los fantasmas, 1990) av César Aira. Den är liten och diskret, matt grå i omslaget, något ljusare nertill, fadad som en himmel. Rena bokstäver, titel och namn i nederkanten. I hörnet av baksidan finns en smal stege. Ovanför baksidestexten två författarcitat; det ena är av Bolaño, det andra refererar till Borges och Sebald. Mer intresseväckande är det svårt att vara som bok i mina ögon.
Aira (1949-) är även han från Argentina och har ett gediget antal böcker listade i sin bibliografi. Åtminstone ett par finns översatta till engelska. Handlingen i denna kortroman (får man väl med sina 139 halvsidor lov att kalla den) är av ett enkelt slag. I ett halvfärdigt hus bor en av de chilenska byggarbetarnas familj. Det är nyårsafton och de vardagliga sysslorna byts ut mot förberedelser inför kvällens firande. Mor Elisa försöker få alla de mindre barnen att sova middag trots den bultande hettan. Tonårsflickan Patri hjälper till med bestyren. Visserligen kan samtliga byggarbetare med familjer se alla spöken som hänger runt i byggkroppen, sittandes vid golvkanten, dinglandes med benen, gåendes genom väggarna, men för Patri är det annorlunda. De tilltalar henne vid namn och kretsar plötsligt kring henne med sin inbjudan till deras egen fest. Hon skall tänka över saken svarar hon. De mer levande, mänskliga gästerna anländer till huset och det lider mot tolvslag. Ett tolvslag med oanade följder.
Det är just familjelivets sysslanden och samtal som gör handlingen enkel. En dag, en plats och vanliga människor. Att spökena vindlar runt i rummen görs till vardag även det och det förefaller vara ett helt naturligt inslag. Själva berättarrösten styr dock in handlingen mot ett större tänkande och lite så där i gränslandet mellan utanför och innanför karaktärerna lägger den fram filosofiska spår av bildspråkligt slag. Styr sin röst in på analogier och liknelser. Låter tanken sväva mot det konstfulla. Ihop med det faktiskt orealistiska i spöknärvaron bildas den subversiva nivå som gör Ghosts till så mycket mer, till något dimmigt, sjungande. Gör för de som befinner sig utanför det sydamerikanska berättandets underligheter, rent bokstavligt, att den närmaste jämförelsen blir, i alla fall denna gång, upplevelsen av att drömma (en funktion som även den utnyttjas i berättelsen). När man läser drömmer man en realistisk dröm, fylld av overkligheter. Det är mycket stiligt och lockande. Närmast väntar How I Became a Nun.
Aira (1949-) är även han från Argentina och har ett gediget antal böcker listade i sin bibliografi. Åtminstone ett par finns översatta till engelska. Handlingen i denna kortroman (får man väl med sina 139 halvsidor lov att kalla den) är av ett enkelt slag. I ett halvfärdigt hus bor en av de chilenska byggarbetarnas familj. Det är nyårsafton och de vardagliga sysslorna byts ut mot förberedelser inför kvällens firande. Mor Elisa försöker få alla de mindre barnen att sova middag trots den bultande hettan. Tonårsflickan Patri hjälper till med bestyren. Visserligen kan samtliga byggarbetare med familjer se alla spöken som hänger runt i byggkroppen, sittandes vid golvkanten, dinglandes med benen, gåendes genom väggarna, men för Patri är det annorlunda. De tilltalar henne vid namn och kretsar plötsligt kring henne med sin inbjudan till deras egen fest. Hon skall tänka över saken svarar hon. De mer levande, mänskliga gästerna anländer till huset och det lider mot tolvslag. Ett tolvslag med oanade följder.
Det är just familjelivets sysslanden och samtal som gör handlingen enkel. En dag, en plats och vanliga människor. Att spökena vindlar runt i rummen görs till vardag även det och det förefaller vara ett helt naturligt inslag. Själva berättarrösten styr dock in handlingen mot ett större tänkande och lite så där i gränslandet mellan utanför och innanför karaktärerna lägger den fram filosofiska spår av bildspråkligt slag. Styr sin röst in på analogier och liknelser. Låter tanken sväva mot det konstfulla. Ihop med det faktiskt orealistiska i spöknärvaron bildas den subversiva nivå som gör Ghosts till så mycket mer, till något dimmigt, sjungande. Gör för de som befinner sig utanför det sydamerikanska berättandets underligheter, rent bokstavligt, att den närmaste jämförelsen blir, i alla fall denna gång, upplevelsen av att drömma (en funktion som även den utnyttjas i berättelsen). När man läser drömmer man en realistisk dröm, fylld av overkligheter. Det är mycket stiligt och lockande. Närmast väntar How I Became a Nun.
7 kommentarer:
Hej,
fantastiskt att du skriver om César Aira! Vet du händelsevis hur den svenska förlagsbranschen ser på honom? Någon som köpt rättigheterna? Översättningar på gång? Mycket tacksam för svar...
Mvh
Vera Quist
Hej Vera,
dessvärre vet jag inget om hur det ser ut med svensk utgivning av Aira framöver. Spontant kommer jag att tänka på Tranan, men jag vet inte om de kan vara intresserade. Vad jag vet är att jag Tycker att någon Borde nappa! Det finns som sagt mycket att välja bland och det jag har läst hittills Förtjänar utgivning. Jag hoppas att vurmen för den sydamerikanska litteraturen sträcker sig även hit. (Kanske översätter du??)
Hej igen,
tack för utförligt svar! Nej, jag översätter inte; min spanska är usel; jag är hänvisad till att läsa latinamerikaner på andra språk...
Liksom du hoppas jag att någon ska nappa. Nu var Argentina tema för höstens bokmässa i Frankfurt. Aira var visserligen inte fysiskt närvarande men fick likväl stort utrymme i media. Förmodligen har svenska förlag koll på det där.
Tre äldre författare (länge sen döda allihopa) som borde ges ut är Juan Carlos Onetti, José Lezama Lima och Guillermo Cabrera Infante.
Alla tre är, på olika sätt, ett slags litterära gudfäder till Roberto Bolano.
mvh,
Vera Q
Underbart med ett par nya namn att begrunda till morgonkaffet. Stort tack! Förstår det som att du har läst dem på engelska, eller finns det ngt på svenska tro? Jag blir också nyfiken på vad du själv rekommenderar av Aira.
Mvh.
Nej, det sorgliga (eller skandalösa)är att jag själv bara läst korta utdrag av Aira. Därför kan jag inte rekommendera några romaner alls av honom, utan får väl först knata i väg till Nobelbiblioteket...
Annars har jag läst en hel del latinamerikanskt, på engelska och tyska.
Min högst privata teori är att det finns två strömningar i den latinamerikanska litteraturen.
En som är episk och bred, med handlingen förlagd till landsbygd eller urskogar, och med William Faulkner som viktigaste inspirationskälla. Hit hör Garcia Marquez, Vargas Llosa och många andra som finns på svenska.
Och så den andra linjen.
Ofta (men inte alltid) tunna böcker, urban miljö (Buenos Aires eller Montevideo), labyrintiska intriger. Förebilden är Kafka och de största namnen är väl Borges och Cortazar.
Tråkigt nog har svenska förlag försummat den senare falangen. Otroligt mycket som aldrig översatts, framförallt kanske av Juan Carlos Onetti.
På svenska rekommenderas Ernesto Sábatos "Om hjältar och gravar". En fantastisk roman, i alla bemärkelser...
// Vera
Tack för offentliggörandet av din teori, som låter rimlig på flera sätt. Och åter tack för dina fina rekommendationer. Min absoluta utgångspunkt, vad gäller bland annat litteratur, är Borges så det är den senare gruppen som lockar mest. Tur att det finns engelska. Har du läst Amfitryon av Padilla? Ett tips annars. (Jag skrev om den här på OWA i september 2009.)
Padilla - inte läst. Men den står absolut på listan... Det är roligt att du skriver så mycket om Borges. Jag kommer att återvända hit många gånger!
Vera
Skicka en kommentar