Stor liten text, grå och febrig

Redan när jag hämtade upp den i stadsbibliotekets reservationshylla tilltalade den mig, Ghosts (Los fantasmas, 1990) av César Aira. Den är liten och diskret, matt grå i omslaget, något ljusare nertill, fadad som en himmel. Rena bokstäver, titel och namn i nederkanten. I hörnet av baksidan finns en smal stege. Ovanför baksidestexten två författarcitat; det ena är av Bolaño, det andra refererar till Borges och Sebald. Mer intresseväckande är det svårt att vara som bok i mina ögon.
Aira (1949-) är även han från Argentina och har ett gediget antal böcker listade i sin bibliografi. Åtminstone ett par finns översatta till engelska. Handlingen i denna kortroman (får man väl med sina 139 halvsidor lov att kalla den) är av ett enkelt slag. I ett halvfärdigt hus bor en av de chilenska byggarbetarnas familj. Det är nyårsafton och de vardagliga sysslorna byts ut mot förberedelser inför kvällens firande. Mor Elisa försöker få alla de mindre barnen att sova middag trots den bultande hettan. Tonårsflickan Patri hjälper till med bestyren. Visserligen kan samtliga byggarbetare med familjer se alla spöken som hänger runt i byggkroppen, sittandes vid golvkanten, dinglandes med benen, gåendes genom väggarna, men för Patri är det annorlunda. De tilltalar henne vid namn och kretsar plötsligt kring henne med sin inbjudan till deras egen fest. Hon skall tänka över saken svarar hon. De mer levande, mänskliga gästerna anländer till huset och det lider mot tolvslag. Ett tolvslag med oanade följder.
Det är just familjelivets sysslanden och samtal som gör handlingen enkel. En dag, en plats och vanliga människor. Att spökena vindlar runt i rummen görs till vardag även det och det förefaller vara ett helt naturligt inslag. Själva berättarrösten styr dock in handlingen mot ett större tänkande och lite så där i gränslandet mellan utanför och innanför karaktärerna lägger den fram filosofiska spår av bildspråkligt slag. Styr sin röst in på analogier och liknelser. Låter tanken sväva mot det konstfulla. Ihop med det faktiskt orealistiska i spöknärvaron bildas den subversiva nivå som gör Ghosts till så mycket mer, till något dimmigt, sjungande. Gör för de som befinner sig utanför det sydamerikanska berättandets underligheter, rent bokstavligt, att den närmaste jämförelsen blir, i alla fall denna gång, upplevelsen av att drömma (en funktion som även den utnyttjas i berättelsen). När man läser drömmer man en realistisk dröm, fylld av overkligheter. Det är mycket stiligt och lockande. Närmast väntar How I Became a Nun.