"men att Biblioteket kommer att förbliva: upplyst, ensamt, oändligt, absolut orörligt"

Har fått anledning att återvända till (för vilken gång i ordningen?) och begrunda Jorge Luis Borges text Biblioteket i Babel (La Biblioteca de Babel, 1941). Jag läser och stryker under. Pauserar. Fortsätter. I min utgåva sträcker den sig över tolv sidor. Tolv sidor. "Universum (som andra kallar Biblioteket)" inleder, och det är just det. Hur skall man som läsare, eller som människa, förhålla sig till den tvetydigheten? Hur skall man kunna behålla omfånget av allt som finns i de korta raderna om det faktiska biblioteket? Det är en så fullfjädrat utvecklad symbolik att begreppen snart snurrar. Höjden på hyllorna överskrider knappast en ordinär bibliotekaries längd heter det. Att speglarna argumenterar för att Biblioteket Inte är oändligt och att ljuset de utsänder är otillräckligt och outsläckligt. Outläsliga bokstavkombinationer, men på näst sista sidan till det av berättaren hänvisade sammelsuriet går det att läsa O Tid, dina pyramider. Och en bok, "Bokens människa", trodde man, som innehåller sammandrag av alla de övriga. Biblioteket i Babel är kanske den tyngsta texten som finns tänker jag, tung som i ofrånkomlig, absolut. Om fiktion kan räknas matematiskt måste detta vara dess stoff. Om järn kan bli poesi samma sak. Och vem är jaget? Det åldrade, skräckfyllda jaget?

Också: en god artikel om kritikern Frank Kermodes Not Entitled.