through the back door that most rare book dealers secretly enter

Ännu en gång, på kort tid, läser jag uttalanden av Mr McWhinnie. Och det är förförande det här med handlandet av det ovanliga. Uppsökandet av det som ingen visste fanns (kvar), spårandet. Som ett pragmatikerns genealogi, för att hänvisa till vederbörandes avhandlingsämne. Här är detektivskap på riktigt tänker jag. Här är Skapade av värde. Att se kopplingarna. Om x skrivit en bok, dedikerad till y, är y:s ex. av x:s bok givetvis en angelägenhet. Givetvis? Ja, men nästan. Det finns en spänning.

Det hörs på sättet han uttrycker sig att McWhinnie vet en hel del om litteraturens pulsslag. Han lägger orden intill varandra och liksom drömmer, om orginalmanuskript och glömda brev, inskriptioner och hälsningar på försättsblad. Och låter litteraturen växa ut, om man väljer att tolka det så, till att inbegripa så mycket mer. Låter den få ingå i en konsthistoria, av skiftande riktning. En respekt inför.

"I think people collect books and art for a variety of reasons. For some it’s the fetishist principle that Walter Benjamin writes eloquently about: the belief that the possession of these relics confers the objects magical powers onto owners, be it a power of creativity, a portal to the original time of the work’s creation, a voyage back into their own personal past and so on."

Hela texten finns här.