(Photo Just Loomis "Untitled" 2002)J L Borges ville inte skriva längre prosa. Han sa sig oförmögen, att han inte kunde behålla karaktärerna och historien under romanformens många sidor. Av samma anledning beundrade han prosans kortform. Dess möjlighet till intensiva, kanske exploderade, historier.
När jag läser Roberto Bolaños novell Clara minns jag Borges uttalande. När jag läser Roberto Bolaños novell Clara får kortformen en chans att lysa. Redan efter att ha läst bara de två inledande styckena håller historien mig i ett absolut grepp. Dess begär, dess sorgsamhet och dess hela värld är redan där, utlagd och synlig.
Fångad i ordets rätta bemärkelse.
Enkelheten. Detaljerna. Historien som stannar upp och berättaren som sugs in i tänkandets svarta, romantik som tangeras.
Varje mening bjuder dig rymd, rum, rörlighet. Överallt finns möjliga förflyttningar till andra berättelser (och hyllornas oändlighet kan beläggas...).
Det är denna oändlighet eller ljuvliga villfarelse om oändlighet som blir särskilt med Bolaño. Och det är densamma som fyller den vidunderliga resa som De vilda detektiverna (som man kan läsa en angenäm reflektion om hemma hos La Bibliofille) bjuder på. I Clara når densamma dig i en vad gäller tid mer lättillgänglig och intensiv utformning.
En gedigen, gammaldags, artig bildning och en gatuintelligent, erfaren, nästan rå, stadsmänsklighet.
Så oerhört tilltalande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar