When the beauty salon changed I also felt a inner transformation

Skönhetsalongen har blivit Terminalen. Dit människor som befinner sig i det allra sista fasen av sjukdomen får komma för att dö, bara dem, bara män. Vad ställs man inför i denna korta, intensiva saga? En okänd stad härjas av en okänd sjukdom. Den angriper hjärnan, ansiktet, magen eller någon annan av kroppens delar. Vissa angrepp går fort, andra äter sig sakta igenom kropparna och tar kanske ett år. Folk dör ensamma och utlämnade på stadens gator. Ända tills den crossdressande hårfrisören omvandlar sin salong och tar sig an dem. Vårdar dem, ser dem, dessa i likhet med staden identitetslösa individer. Låter dem se hans vackra akvarium med färggranna exotiska fiskar. Så börjar fiskarna att lämna honom, att inte kunna vara levande längre, på samma sätt som de unga männen han sköter. Han kan sjukdomen och vet omgående, när han i den enda spegel som finns kvar i salongen ser utslagen på sin egen kind. När de sjukas bekanta kommer på besök sminkar han skickligt över sina egna tecken.

Mer ur handlingen behöver inte avslöjas för att man skall ana den nedåtgående stämningen som präglar Mario Bellatíns Beauty Salon (Salon de belleza, från 1994, 1999 eller 2000, beroende på vem man frågar). Det är ensamt, tyst och konstigt.

Tanken att fiskarna står för människorna ligger inte helt långt borta. Lättskötta och överlevande eller svårhanterade och liggandes nere vid botten tills de börjar äta av varandra. Det är en allför enkel tolkning. Men texten har en vaghet, en enkelhet, som bjuder in till liknande funderingar. Som så ofta med smått surrealistiska, dystopiska berättelser höljs Beauty Salon i ett skimmer. Ett okänt skimmer. Man hissas ner i ett scenario av indikationer men vet föga. Vi pusslar inledningsvis, men när gåtfullheten är lyckad, och det är den i detta fall, tar det inte lång stund innan man accepterar. Man anar redan att inga svar skall ges. Med verkliga minnen och vetskaper om epidemier och fördomar kan man dock inte komma ifrån kortromanens allegoriska kapacitet. Det här är kunskap på andra nivåer. Det här är en människa i en möjlig värld, kanske en möjlig människa.

Beauty Salon är endast 63 sidor lång. Den hålls av en röst som är sorgsen och på väg att dö. Den lyser lite av ett förlorat ljus och den suckar till ibland, av tidigare färger. Vid ett tillfälle, efter det att berättarens egna utslag uppstått och hans medarbetare redan gått bort, minns han: "When I lit the fire I was wearing one of my friend's dresses. I got very dissy. I danced around the fire singing a song I no longer remember. I imagined I was in the club dressed in women's clothes, my face and neck covered in sores. My intention was to fall into the fire, to be engulfed in flames and disappear before the slow agony took hold of my body." Att denna Mexikanska litterära stjärnas rykte bara påbörjats hos de som läser engelska bättre än spanska tar jag för självklart. Begäret efter mer, mer från den Bellatínska världen, likaså.