Då jag alldeles för en stund sedan unnade mig en paus i eftermiddagens göremål ägnade jag denna åt en text av Jorge Luis Borges: Mannen på tröskeln. Omedelbart fylls eftermiddagen av frågor. Fiktionens frågor. Ty ingen litteratur, iallafall ingen jag hitintills någonsin stött på, är frågeväckande så som Borges. Genom hans medlöpande (låt mig förklara) ljumma ton, vecklas sidorna stilla ut, gör sig spåren synliga. Eller snarare, långsamt går man längs med raderna av ord, som säger något, beskriver, nämner namn och platser, framåt. Enkelheten i ett ansikte. Anspråkslöheten. Den till synes odramatiska informationen. Om jag då stannar upp, och vänder mig om för att blicka tillbaka på det just förtäljda, inser jag att mitt lyse inte räcker dit. Jag minns inte hur en gata formade sig, hur mönstret på kniven betydde. Jag kan inte längre, bara minuter senare, se det just berättade, de vindlande korridorerna har redan vinklats och krökts, har redan förvandlats eller förvandlat sig till skrymslen och mörka glömda sammanträffanden. Uppbyggnaden av en memorians motsats. Du försöker känna igen namnen, förstå hur religionernas arter och uttryck flätas genom varandra och bildar. Du inser att du negligerat kunskapen och det traditionella. Du förstår, plötsligen, att du fallit i varenda lucka som fyller golvet. Under läsningen har du, Herr B förbjude, trott, på det du läste. Inte trott som i verklighet. Trott som i pålitlighet trots teorins alla upptänkliga varianter av illusorisk karaktär. Kanske en så kallad cocktaileffekt även, att helheten, nyckfullhetens kopplingar, blivit till någonting större, något luckrikare, än dess enskilda delar. När jag så, omtöcknad, bara minuter senare, tar mig tillbaka till eftermiddagens reella göremål, tänker jag; Är inte detta just det sant labyrintiska?Bild av Paul Noble.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar