Än en gång, pockande bokmysterium

I en av recensionerna över Emily Arsenaults The Broken Teaglass heter det att ordälskare inte får missa den här boken. Det sägs vara mystiskt och charmigt, fyllt av dolda historier mellan sidorna. Jag har varit inne på det förut, men det är onekligen något med den här linjen som gör mig vankelmodig. Å ena sidan blir jag intresserad. Skumma citat ur en bok som visar sig inte existera upptäcks på ett dammigt arkiv. Åter igen in bland bibliotekshyllorna, in bland de gömda, glömda titlarna och det hotfullt gåtfulla. Å andra sidan, när det blir tal om kärlekshistoria, smart och rolig mysterieprosa, och debuterande ung dam från landet förknippat med dröm så går larmet, misstänksamhet kommer krypande. Kommer det att vara en text som klarar att värdigt härbärgera den sköra tjusningen i att behandla litteraturens kraft, greppa tag i i sin läsare på riktigt och verkligen sätta tanken på prov? Eller kommer texten att vara en säljande, rafflande ’swich’ så egentligt innehållsligt tunn att varje rad glöms i samma sekund den tar slut? Jag har bestämt mig för - låt det positiva segra - att ge Arsenaults uppskattade bok en chans, med hopp om allvarlig intention och ny kunskap om metalexikografi eller närliggande discipliner. Själv tidigare lexikograf som hon är kan hon väl inte annat än respektera hantverket.