The heartbeat did not go away

"When the blind man arrived in the city, he claimed that he had traveled across a desert of living sand. First he had died, he said, and then–snap!–the desert. He told the story to everyone who would listen, bobbing his head to follow the sound of their footsteps. Showers of red grit fell from his beard. He said that the desert was bare and lonesome and that it had hissed at him like a snake. He had walked for days and days, until the dunes broke apart beneath his feet, surging up around him to lash at his face. Then everything went still and began to beat like a heart. The sound was as clear as any he had ever heard. It was only at that moment, he said, with a million arrow points of sand striking his skin, that he truly realized he was dead."

The brief history of the dead
Kevin Brockmeier
2006

Jag både minns och inte minns den kritkerrosade roman vars inledning återges ovan. Anledningen till att jag inte minns den kanske är den vardagliga tonen. Eller var det så att jag var besviken över att den inte grep an lika djupt som den indikerade? Jag minns inte. Varför jag inte minns. Varför den legat längst upp i ett hörn utan att öppnas sedan den avslutades. Minns den gör jag för den tankemässiga skönhet den bjuder. Det kommer jag på nu när jag öppnar den. Och att jag tänkt på den ofta, den verklighet den framskriver. I en slags austersk anda laborerar den med tänkta världar och sammanträffanden. Mänskliga möten, kopplingar, spänning utan deckarkaraktäristika. Om än kanske inte lika absolut oemotståndlig som Cormac McCarthys The Road, så inom samma rum av slutgiltlig ensamhet och utsatthet. Den leker mer än The Road. Därför blir också skräcken, när den anländer, kolossal. Att som läsare, utan att man vetat vad man givit sig in på, plötsligt finna sig vara inom en människas hjärna, en människa som skulle kunna vara den sista levande på sin jord. Det är skönhet och det är gastkramande, panik, i samma tid. Om McCarthy är möjlig är Brockmaier en hypotes. Jag får lust att läsa om The Brief History. Igen befinna mig i staden mellan liv och död, höra atmosfärens hjärtslag, och liksom de andra stanna så länge någon fortsätter minnas att man funnits.