Eftersom de senaste veckorna, utöver arbete, mer bestått av sommarsysslor än kulturintag söker jag mig bakåt i tiden. Närmare bestämt till en utställning jag hade turen att besöka i september 2007. Relativt ovetandes gick jag och mitt sällskap då in på PaceWalensteins 22nd street gallery i New York, varpå, efter det att vi halvt krupit under ett skynke, rummet ovan öppnade sig. Kieth Tyson: Large Field Array. Med hänsyn till utställningens uppbyggnad och storlek hade antalet besökare som fick vistas i rummet samtidigt begränsats, vilket gjorde tillvaron där lugn och försiktig. Och vi var tagna. Detta rum, eller denna sal, var som ett slags oväntat tivolitåg i en freudklingande barndom. Symboler, undertexter och subtila antydningar. Leksak, trauma och fantasi. En hisnande upplevelse. Överallt fann man nya detaljer och raffinemang, små mekaniska uppfinningar och återvinningar. Kitsch och tradition, förvåning och igenkänning. För att bara peka på ett exempel finns i bilden ovan längst ner till höger en vacker miniatyrelefant, byggd av möss. Härutöver fanns finessen i att låta dessa irrgångar av kreativitet placeras i systematiska, skarpa rader längs golv och väggar och ens försök att finna labyrintens väg och kod däri. Efter någon timmes rundvandring, och med stigande vätskebehov i ett högsommarvarmt New York, bestämde vi oss för att det inte räckte och att vi därför skulle återvända dagen därpå. Upplevelsen var då minst lika rik och jag tror att vi stannade ännu längre. Här och nu rekommenderar jag ett besök på Kieth Tysons närmast lika labyrintiska och raffinerade hemsida.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar