Inga bilder idag. Har förbjudit mig det. Det är allför lätt att hänfalla åt dagens ämnes stiliga herrars bildskönhet. Det är förstås inget jag behöver ta ifrån dem. Låt vara så. Men anledningen till min absoluta beundran har inte sin orsak däri, utan i språk. Språket får således stå ensamt. Och jag tar mig friheten att utnyttja dess fulla känslopotential.
Stunden med min starka morgonkaffe förgylldes nämligen denna dag av Kristian Fredéns fina understreckare (det tycks vara en sådan vecka): "I närkamp med språkets otillräcklighet". Och vilka herrar utgör då ämne? Samuel Beckett och Thomas Bernhard. Dessa båda herrars texter ligger mig väldigt, väldigt, varmt om hjärtat. Fast att jag egentligen tycker att föregående mening är rätt usel, måste jag ändå tillstå att den innehåller sanning. Det är just så. Varmt om hjärtat. När jag läser och läser en gång till Fredéns, med sina objekttexter i samklang, ypperligt formulerade och språkstiliga essä blir jag varm. När ens litterära pedestalier omskrivs, deras historier och val, blir helt enkelt blodet vassare.
Man gapar efter att vilja in i verken. Man vill läsa Om, Läsa om. Få fler citat. Få sin förhöjande blick förstärkt och bekräftad. Man ha förstått genialitet och man vill känna att man är en gruppmedlem redan före läsandet av den andras geniförklaring. Som: ja, jag vet!
Under denna skrivstund ser jag hur jag flyttat mig från första personens jag till allmänpersonens man. Som om dessa dyrkande beteenden gällde alla. Att alla har en lista med språkexperimentörer att låta sig berusas av. Jag vet inget om det. Men jag anar att Fredén har fattat grejen.
Vid minsta intresse av att få sitt upplyftande av dessa herrar understruken, att lära sig nytt om litterär storhet, att läsa "[...] att avkräva själva språket - detta på samma gång ständigt fasthäftande och unflyende material - något bortom konstruktionen. Det blir ett försök att uppnå tystnad med det som hela tiden jagar undan den. Ordet tyst tystnar aldrig.". Vid minsta försök till tanke på att då missa dagens understreckare blir mitt svar: Do not.
Stunden med min starka morgonkaffe förgylldes nämligen denna dag av Kristian Fredéns fina understreckare (det tycks vara en sådan vecka): "I närkamp med språkets otillräcklighet". Och vilka herrar utgör då ämne? Samuel Beckett och Thomas Bernhard. Dessa båda herrars texter ligger mig väldigt, väldigt, varmt om hjärtat. Fast att jag egentligen tycker att föregående mening är rätt usel, måste jag ändå tillstå att den innehåller sanning. Det är just så. Varmt om hjärtat. När jag läser och läser en gång till Fredéns, med sina objekttexter i samklang, ypperligt formulerade och språkstiliga essä blir jag varm. När ens litterära pedestalier omskrivs, deras historier och val, blir helt enkelt blodet vassare.
Man gapar efter att vilja in i verken. Man vill läsa Om, Läsa om. Få fler citat. Få sin förhöjande blick förstärkt och bekräftad. Man ha förstått genialitet och man vill känna att man är en gruppmedlem redan före läsandet av den andras geniförklaring. Som: ja, jag vet!
Under denna skrivstund ser jag hur jag flyttat mig från första personens jag till allmänpersonens man. Som om dessa dyrkande beteenden gällde alla. Att alla har en lista med språkexperimentörer att låta sig berusas av. Jag vet inget om det. Men jag anar att Fredén har fattat grejen.
Vid minsta intresse av att få sitt upplyftande av dessa herrar understruken, att lära sig nytt om litterär storhet, att läsa "[...] att avkräva själva språket - detta på samma gång ständigt fasthäftande och unflyende material - något bortom konstruktionen. Det blir ett försök att uppnå tystnad med det som hela tiden jagar undan den. Ordet tyst tystnar aldrig.". Vid minsta försök till tanke på att då missa dagens understreckare blir mitt svar: Do not.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar