I'm so sorry Fish

Förra sommaren, ungefär vid det här datumet, tillbringade jag och mitt sällskap en dag på klipporna i den svenska skärgården. Det var en mycket fin dag, med salta bad och värmande solsken. Vad jag läste minns jag inte, men min vän ägnade ett par timmar åt att lyssna på The Old Man and the Sea av Ernest Hemingway. Den titeln har, åtminstone för mig, en sådan klassikeraura kring sig att den tillhör gruppen av böcker man liksom värjer sig från att ta sig an, i rädsla för att gå miste om den absoluta upplevelsen av att läsa den. Ofta, med sådana titlar, visar det sig sedan när man väl läser dem att de är något helt annat än det man föreställt sig. Liksom mer verkliga, mer levande, än en utmärkande cementerad post i en kanonlinje. Självfallet.
Ända sedan förra sommaren har jag gått och väntat på tillfället när jag skall ge ett par utvalda timmar åt The Old Man and the Sea. Genast hade jag förstått att jag ville läsa den vid havet, i ett enda stycke.
Som det föll sig ägnade jag gårdagens förmiddag åt denna enkla, melankoliska, allegoriska och djupt poetiska berättelse. Tror inte att jag kunde upplevt havet mer intensivt.