Study after Velazquez's Portrait of Pope Innocent X, 1953Francis Bacon
Första gången jag såg ett verk av Francis Bacon, jag tror att det var på Neue Nationalgalerie i Berlin, blev jag fullständigt slagen. Kontextuellt ovetandes naglades jag fast där framför bilderna, som ett barn fångad av en allomfattande fantastisk värld. Jag visste inte vad jag ställts inför, vad jag såg. Det borde ha varit någon av triptykerna från 60-talet, mest troligt i något nära den röda nyans Bacon älskade att använda. Köttslig vildhet. Horror. Ett känslomässigt uttryck långt långt över det förväntade. Än idag är Bacon tveklöst en av de moderna konstnärer jag uppskattar mest. Hans värld tycks inte ta slut, hans känsloproduktion ständigt hemlighetsmässigt fördjupande. Vandrande runt i ett gediget 1900-talsrum på något museum, i dessa rum fyllda av genialitet, bjuder mig ändå få verk samma fysiska ilning.
Som om det inte vore nog eller som en given orsak fascinerar Francis Bacon som människa i konkurrerande grad. Denna extravaganta levnadskonstnär gjorde till sin uppgift, i någon slags skyldighet till sig själv, att leva livet fullt ut, att bebo alla rummen. Maken till regellös inställning är svårfunnen. Hans filosofi var att flyta. Låta det som händer hända. Det beundransvärda är att det inte bara är ett statement för Bacon, utan att han lever upp till det, hela livet, orädd.
Med en miserabel uppväxt, förskjuten av sin far vid sexton års ålder bland annat för sin förkärlek till moderns underkläder, påbörjas resan, och i tjugotalets Berlin och Paris skolas den unge Bacon i utlevelse och estetik. Det är under denna första del av livet som Bacons särdrag skapas, de som jag tror gjorde honom till en så enastående konstnär. Å ena sidan tycks Bacon ha varit av sten. Kväll efter kväll hittas han drucken bortom sans helt sönderslagen av sin partner Peter Lacy i någon av Tangers mörkare gränder, för att ta ett tydligt exempel. Från faderns destruktiva metoder och därifrån vidare tar och tål Bacon allt. Och han ger också ofta prov på en rent rasande ilska, en råhet. Å andra sidan finns det samtidigt en högst pålitlig glädje och sensibilitet. Han ler, han ser och, om jag tillåts ta det vidare i stavelserna, han vill ha mer. Han söker ständigt nya vackra älskare, mer alkohol. Han tar självdestruktionens nivåer högre. Och ändå, han är socialt trimmad, glad och omåttligt generös.
I Francis Bacon – Anatomy of an Enigma lyckas Michael Peppiatt i sin uppgift som Bacons biograf. Han har inte skrivit en biografi över en av de stora konstnärerna som lyfter och får ett eget liv som text betraktat. Men han har på ett lovvärt korrekt sätt fångat många viktiga essenser. Han har kontextualiserat och ifrågasatt, skrivit fram ett komplext liv, och han har inte minst betraktat med en ärlig blick. Med på köpet får man också en njutningsfull genomgång av det modernistiska Europas mest blomstrande konstkretsar. Mest beröm vill jag ge åt Pappiatts sätt att behandla den oerhört knepiga balansen mellan det vi vet om Bacon och det han ville att vi skulle veta. Det faller sig naturligt att en karaktär som Bacon får en aura av myt kring sig. Hans flärdfullhet och hans provokationer utgör material för många chimärer, något som går upp för en ju mer man läser om honom. Bacons konstnärskap var aldrig, tror jag, skiljt från hans eget liv, hans reella dagar och det är just det som blir bekymret. Peppiatt har inte bara många goda bevis på att Bacon bokstavligen skapade myten om sig själv, han håller också ett handfast grepp om problemet. Genom att vrida på de olika bilderna av karaktären Bacon är man som läsare hela tiden medveten om konstnärens skapande spel. Med många års vänskap som grund, ger Peppiatt över det hela ett mycket kärleksfullt och respektfullt porträtt av She, som Bacon ibland kallade sig själv. Tredje delen av biografin, den som behandlar perioden 1963-92, blir tack vare Peppiatts egen erfarenhet den del där Bacon syns tydligast. Ännu en pusselbit till de skrämmande bildernas förföriska kraft har lagts till, utan att tumma på Bacons själfulla integritet. Så var landar jag? Om man inte tagit del av Bacon tidigare, börja med att se bilderna! Läs sedan Francis Bacon – Anatomy of an Enigma.
Med Francis i tanken ämnar jag flyta med på en hemlighetsfull helgtripp till Uluwato. På en klippa hundra meter över havet finns ett omtalat tempel, vy ut över lika omtalade surfvågor och indiska oceanens storhet samt en pool att slumra vid. Dekadent så det förslår, det skulle han ha gillat.
Som om det inte vore nog eller som en given orsak fascinerar Francis Bacon som människa i konkurrerande grad. Denna extravaganta levnadskonstnär gjorde till sin uppgift, i någon slags skyldighet till sig själv, att leva livet fullt ut, att bebo alla rummen. Maken till regellös inställning är svårfunnen. Hans filosofi var att flyta. Låta det som händer hända. Det beundransvärda är att det inte bara är ett statement för Bacon, utan att han lever upp till det, hela livet, orädd.
Med en miserabel uppväxt, förskjuten av sin far vid sexton års ålder bland annat för sin förkärlek till moderns underkläder, påbörjas resan, och i tjugotalets Berlin och Paris skolas den unge Bacon i utlevelse och estetik. Det är under denna första del av livet som Bacons särdrag skapas, de som jag tror gjorde honom till en så enastående konstnär. Å ena sidan tycks Bacon ha varit av sten. Kväll efter kväll hittas han drucken bortom sans helt sönderslagen av sin partner Peter Lacy i någon av Tangers mörkare gränder, för att ta ett tydligt exempel. Från faderns destruktiva metoder och därifrån vidare tar och tål Bacon allt. Och han ger också ofta prov på en rent rasande ilska, en råhet. Å andra sidan finns det samtidigt en högst pålitlig glädje och sensibilitet. Han ler, han ser och, om jag tillåts ta det vidare i stavelserna, han vill ha mer. Han söker ständigt nya vackra älskare, mer alkohol. Han tar självdestruktionens nivåer högre. Och ändå, han är socialt trimmad, glad och omåttligt generös.
I Francis Bacon – Anatomy of an Enigma lyckas Michael Peppiatt i sin uppgift som Bacons biograf. Han har inte skrivit en biografi över en av de stora konstnärerna som lyfter och får ett eget liv som text betraktat. Men han har på ett lovvärt korrekt sätt fångat många viktiga essenser. Han har kontextualiserat och ifrågasatt, skrivit fram ett komplext liv, och han har inte minst betraktat med en ärlig blick. Med på köpet får man också en njutningsfull genomgång av det modernistiska Europas mest blomstrande konstkretsar. Mest beröm vill jag ge åt Pappiatts sätt att behandla den oerhört knepiga balansen mellan det vi vet om Bacon och det han ville att vi skulle veta. Det faller sig naturligt att en karaktär som Bacon får en aura av myt kring sig. Hans flärdfullhet och hans provokationer utgör material för många chimärer, något som går upp för en ju mer man läser om honom. Bacons konstnärskap var aldrig, tror jag, skiljt från hans eget liv, hans reella dagar och det är just det som blir bekymret. Peppiatt har inte bara många goda bevis på att Bacon bokstavligen skapade myten om sig själv, han håller också ett handfast grepp om problemet. Genom att vrida på de olika bilderna av karaktären Bacon är man som läsare hela tiden medveten om konstnärens skapande spel. Med många års vänskap som grund, ger Peppiatt över det hela ett mycket kärleksfullt och respektfullt porträtt av She, som Bacon ibland kallade sig själv. Tredje delen av biografin, den som behandlar perioden 1963-92, blir tack vare Peppiatts egen erfarenhet den del där Bacon syns tydligast. Ännu en pusselbit till de skrämmande bildernas förföriska kraft har lagts till, utan att tumma på Bacons själfulla integritet. Så var landar jag? Om man inte tagit del av Bacon tidigare, börja med att se bilderna! Läs sedan Francis Bacon – Anatomy of an Enigma.
Med Francis i tanken ämnar jag flyta med på en hemlighetsfull helgtripp till Uluwato. På en klippa hundra meter över havet finns ett omtalat tempel, vy ut över lika omtalade surfvågor och indiska oceanens storhet samt en pool att slumra vid. Dekadent så det förslår, det skulle han ha gillat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar