Small, airtight worlds

Om det här vore en roman av Paul Auster, istället för ett blogginlägg om en recension av Paul Austers nya roman Invisible, skulle den utspela sig i ett mer sparsmakat rum än det jag just nu befinner mig i och inkludera ett mysterium, en försvunnen far, en förtjusande dam, ännu mer förtjusande allusioner till annan litteratur och till historia, karaktärer återvunna ut tidigare Austerromaner och diverse allmänna osannolikheter i sann karaktäristisk anda. Min intention här är inte att genomföra en Hofbergsk behandling av Donald Morrisons recension, men jag kunde ändå inte låta bli att ta tanken ett varv till. När jag läser om den så högt uppskattade amerikanske författarens nya alster fylls jag av både hopp och farhågor. Min erfarenhet säger mig nämligen att kärleken till, nåväl, uppskattningen av de Austerska rummen inte är riktigt så oomkullrunkelig som man ibland kan tro. De senaste åren har hans böcker fört mig in på funderingar som: Kan en stil, en inriktning, en teknik, en genre, förädlas så långt in i sig själv att den slutar att verka, slutar föda fram de frågor den i grunden är konstruerad för att göra, slutar tala? Jag minns att jag fann The Brooklyn Follies förenklad och mer kommersiell än väntat. Att Oracle Night kändes som en repetition, samma sak som innan, igen och igen. Flera böcker på rad föreföll mig ha hamnat i exakt den fälla som är den värsta tänkbara för en Austerroman: Att läsaren kan förutsäga den. När mysteriet inte längre blir ett mysterium, hur mycket man än försöker hävda det. För den trötta Austerläsaren i mig kom Travels in the Scriptorium som en friskare fläkt. Igen kände jag utmaning av sammansättningen, tillbaka in i de mörka grändernas New York och det karga, gråa funderandet. Men att jag ännu inte läst Man in the dark, med den febriga iver jag tidigare tagit mig an nya utgivningar kvar i minnet, får ses som ett tecken på att tröttheten inte är helt botad. Handlingen i nya Invisible lockar och när Morrison nämner fullblodskaraktärer som inte använts av författaren förut väcker även det nyfikenhet. Samtidigt får beskrivningen av romanen som mer mänsklig än de tidigare mig att backa, jag vill inte ha fler kompromisser i riktning mot det trevliga och upplösande. Den som läser får se och det tänker jag göra. Jag skulle gärna få min oro över att speglarna som visar en författare som berättar en historia om en författare som berättar en historia om en författare som berättar en historia är alltför slarvigt putsade undanröjd. Gärna det.