Den blinda ugglan Buf-i-kur
Sadeq Hedayat
Bokförlaget Tranan
När du köper, jo, för det kommer du att göra, Sadeq Hedayats kortroman eller långnovell Den blinda ugglan, skall du börja med förordet och efterordet. Förordet låter självskrivet att börja med, men jag uppmanar dig att läsa det, och ja, även efterordet, koncentrerat och med lugn. För dessa två texter, före och efter, förbereder dig på det som komma skall. Du behöver värmas upp. För, jo, du skall läsa något viktigt, du skall läsa något storslaget. Den, alltid lika, välformulerade Anna Hallberg har i sitt förord mejslat ut en outbytbar ingång till den iranska klassikern. Hennes associativa ordströelse landar precis framför dörren in i boken och du finner dig vara i exakt rätt läge för Hedayats tunga, skräckinjagande, mörka, psykologiska, litteraturhistorieanknytande, folkloriska, (”)orientaliska(”), mardrömslika, sorgliga, gastkramande, drömska, labyrintiska, kärleksfulla, drypande, rädda, onda, hatiska och muskulösa berättelse. Där har du det. Denna lilla geniala sak. Om det inte hade känts så alltför slitet hade jag skrivit: Cool. Opiumet rasar fram känslostryrka, infernaliska febriga horrorögonblick, som hakar i varandra och driver och driver och driver. Inte bara på en nivå av kravlande likmaskar och styckade kroppar håller berättelsen sitt hårda strypgrepp om din hals. Även på ett subtilt plan får du svårt att andas, som att jagberättaren aldrig omtalar sin fru med annat tillmäle än den Horan. Ständigt detta för honom självklara epitet. Den blinda ugglan är som mättad lösning och på det sättet kan man uppleva den äldre än vad den är. Den ger sig hän på ett sätt som åtminstone inte jag förknippar med 1937. Översättaren Bo Utas ger dig ett informationsrikt och kontextuellt viktigt efterord som sätter dig in i bokens tillblivelse och författarens öden. Den blinda ugglans vänner, i Macondos klassikerserie, är ypperliga vänner: Chinua Achebes Allt går sönder, Gabriel García Márquezs Översten får inga brev samt Ghassan Kanafanis Män i solen. Jag skulle kunna hålla på och hylla den raden en lång stund, men det känns så självklart. Kanonfrågan är stor och minerad och evig. Här och nu kan jag bara inflika att jag gärna hade läst Den blinda ugglan och dess vänner under min litteraturutbildning. Most def.
4 kommentarer:
Just som jag skrivit in Den blinda ugglan som en av titlarna i mitt bibliotek kommer jag till Dig och får läsa Dina ord. Världen är liten och det kommer att bli svårt att med engagemang ägna sig åt den text som nu är för handen. Jag önskar hellre ägna mig åt Fågelskådning.
Jag bockar liksom lydigt mumlandes yes I will, för att ligger "Den blinda ugglan" redan på att-införskaffa-listan, skall jag lydigt läsa först både för- och efterord, yes I will.
La B & C: Glädjande att Ni hookar. Utgivning av klassiker gör mig Alltid på så gott humör. Utgivning av klassiker som inte kommer nästgårds ifrån gör mig därutöver på synnerligen gott humör. Jag blir tacksam över att olika sammanträffande, och ofta slående god kvalitet vilket väl egentligen är skälet, har lett dessa verk fram till min läsning. Bara så; livets goda!
Förträfflig bok, förvisso. Tyvärr verkar Hedayats övriga författarskap vara av helt annan karaktär. (Det finns en novell i antologin Moderna österländska berättare, utgiven på 50-talet någon gång, som nog är mer representativ för hans stil. Kan uppkollas av den hågade.)
Etiketten arabisk litteratur är dock missvisande. Hedayat skrev förstås på persiska.
Skicka en kommentar