Vattenplöjaren (Harith al-miyah)Hoda Barakat
Översättning: Gail Ramsay
Leopard Förlag
Innan man träder in i Hoda Barakats roman Vattenplöjaren ombeds man, av författaren själv, beakta något av det som redan skrivits och sagts. Följer gör citat av Lao Tzu, Pascal Quignard, Chuang Tzu, Profeten Muhammed samt slutligen två citat från Jorge Luis Borges. Härpå inleds romanen, med det eleganta: "Det är en synvilla. En synvilla är vad du ser". Och dessa första moment är en rättvis introduktion till det romanprojekt som Barakat genomför. Beirut är platsen. Tyghandlaren är berättaren. Mystiken är medlet.
Vattenplöjaren vill genomföra berättelsen om ett söndrat Beirut, ett Beirut som är grusat och vanställt, men som också, tror jag, genom kriget bär med sig sin sköna njutfulla identitet. Beirut sjuder av doft och färg, av liv och levande människor. Beirut pulserar av tankens berusning, av hetta och av fuktade hudar. Olja som rinner ut med en haka, utmed händer, hull. Grönska, frukter.
Detta minns tyghandlaren väl. Han för in sin Shamsa, sin ungblomstrande generösa kurdiska Shamsa. Som han lär tygerna, som klär sig, vältrar sig, bland tygerna. Han finner inte ord för sin innerliga beundran av den gestalt hon utvecklas till. Shamsa. Samtidigt springer han, jagad av vildhundarnas blottade käftar, genom ruinerna av denna livfullhet. Han ger sig ut i sitt Beirut varje dag för att finna något ätbart och alltid, alltid kommer hundarna. De finner honom alla vägar.
Hoda Barakar väjer inte för den uppluckrade berättelsen. Hon tycks ha ett stoff som tillåts gå efter eget tycke. Den nästan vetenskapliga tonen, som plötsligt gör absurda svängningar eller vrider sig ut i en lögn och gör det glasklart för varje läsare att den inte har att göra med den vanliga världen, för min tanke till just Borges. Paralleller kan också dras till landsmannen Elis Khoury. Men det finns även en annan ton, en naivare, ungdomligare. Snarare än bristande översättning anar jag att det ibland kan uppstå bristande korrespondens mellan språken. Att orden, trots överensstämmelse, kan betyda annorlunda. Den sammanlagda melankoli som berättelsen ger ur sig hörs dock högre än dessa lättsamt talade partier. Genom sin upplösta form, genom flödets inkonsekvens skapas en mycket intressant roman som är både jordad, grundad, verklig och mystisk. Tyghandlaren faller ner i en underjordisk gång full av varelser och vandrar i mörkret med händerna längs väggarna för att hitta ut. Han ser hur hundarna slåss kring resterna av en människokropp. Han minns sin fars ord och kuvade framsträckande av rosorna till modern, när de kommer hem sent från tygaffären.
Detaljrika beskrivningar av tygernas historia och intensiva köttsliga möten varvas med vettskrämda smygande förflyttningar genom en stad med kriget i ständigt bakhåll. Utan att ens riktigt veta om min berättare faktiskt lever, flyter jag med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar