När värmen i elementen hemma hos mig bestämt sig för att våren kommit längre är den i realiteten har kommer jag bland frostbrytningarna att tänka på Sandels Alberte. Minns en inledande passage. Hur hon ligger under täcket i timmar, väntandes på att hennes stela kropp skall bli hennes egen. Som i dvala. Hur hennes lycka endast finns på morgonen, fortfarande kvar därunder. Dricker sitt kaffe skållhett, brännande ner i magen, för att för ett ögonblick tina.
söndag 14 mars 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Från min belägenhet invid kökets järnspis vari det sprakar hemtrevligt av liten eld sänder jag Dig värmande famnar och tankar!
Tackar ödmjukt (och inser att kölden här, egentligen, inte närmar sig Albertes, men ändå).
Skicka en kommentar