Polska vibrationer

Här är det fortsatt magert vad gäller bloggande och läsande och att hålla sig uppdaterad rent allmänt. Inte mycket att tillägga. Men istället för att beklaga mig och ivrigt be om tips på hur man dealar med frustration över att inte läsa, en tanke eller två om språk. Med den vidögda, totala fascination jag har inför just språk borde jag kunna minst tjugo vid det här laget. Men icke. Idag hade jag dock tillfälle att umgås ett par timmar med en i mina ögon väldigt polsk dam från Polen. Hon kunde någorlunda tyska som jag förstod det. Ingen engelska. Min egen tyska har på inget sätt nått några svindlande höjder ännu, tvärtom avstannat och blivit lite rädd. Så här var vi då, Ursula och jag. Med våra gester och försök. Lite svenska, engelska, tyska, polska, franska. När språksituationen utmanas till ett sådant virrevarr händer de underligaste saker. Ur munnen kommer, i mitt fall, indonesiska fraser jag trodde var glömda sedan länge. Holländska ur Ursula, hon hade visst arbetat med någon som bara talade det. Där står man, och halvt förstår varandra. Och när det inte går försöker man med samma ord om och om igen, som om det skulle kunna nötas in till klarhet. För att få fram lite vibbar var jag tvungen att prata (typ) om Gombrowicz och Szymborska. Hon blev glad, men kom inte på någon svensk att kontra med så vi nämnde Nobelpriset istället. Jag skall studera ihärdigt om kvällarna, nästa vecka ses vi igen.