Dessa litterära inledningar som får en att...

Min helg har kantats av diverse angenäma epifanier och eureka i litteraturens tecken. Äntligen stunder av att läsa artiklar och spåra upp bekanta namn, beställa och plocka fram ur hyllan. Freiderike Mayröcker, som en okänd gentleman råkade tipsa mig om under fredagen, bjöd jag omedelbart in som en omistlig tidigare blind fläck. I all denna vederkvickelse fann jag möjligen helgens mest inbjudande inledningen hos den gode Bruno i Sanatoriet Timglaset:
"Jag kallar den helt enkelt Boken, utan några som helst attribut och epitet, och det finns i denna avhållsamhet och begränsning en hjälplös suck, en tyst kapitulation inför transcendensens oändlighet, när intet ord, ingen allusion förmår blänka till, dofta, flöda av den skräckens rysning, av en föraning av detta ting utan namn, vars första bismak på tungspetsen överstiger vår hänförelses kapacitet. Vad hjälper adjektivens patos och epitetens överdåd mot detta ting utan gräns, mot denna oberäkneliga härlighet? För övrigt kommer den läsare, den sanna läsare, till vilken denna berättelse vänder sig, ändå att förstå, när jag ser honom djupt in i ögonen och låter dess ljussken glimma ända på deras botten. I denna korta men intensiva blick, i min flyktiga handtryckning, kommer han att fatta, röras, känna igen - och sluta ögonen av förtjusning över sin djupa insikt. Ty håller vi inte alla varandra hemligen i handen under bordet som skiljer oss åt? Boken..."