"i varje rörelse så skulle åtminstone han vara mindre ansvarig för tingens långsamma förfall"

Av en ren slump hamnade Paolo Giordanos roman Primtalens ensamhet i mina händer för ett par veckor sedan, när den gavs ut i pocketformat. Ett par kvällars sen läsning har nu ägnats den. Handlingen kretsar kring hyperintelligenta Mattia, som som barn orsakat försvinnandet av sin förståndshandikappade syster. Och kring Alice, som bär en lika stor hemlighet i sitt förhållande till mat. Låter inte särskilt originellt. Men faktum är att Primtalens ensamhet är en ganska annorlunda skapelse, på sitt alldagliga men subtila sätt. Det är främst någonting med språket. Någonting med att låta brister och svårigheter färdas in i uttrycket, förmedla genom luckor och avstånd. Sköra, berörande öden. Kantmänniskor. Rent innehållsmässigt skulle jag säga att romanen passar än bättre på en ungdomlig publik. Den är enkel om än smärtsam. Eller så kan jag skylla på min ovana vid att läsa den här typen av berättelser, vardag och kärlek i modernt sammanhang. Oavsett är det en välskriven skildring, ett stundtals mycket givande språk. Inte helt olik Smiths Jag är allt du drömt för er som har läst den. Samma lutande känsla, samma konsekvenser och samma imponerande ovilja att landa i förutsägbarheter.