Ägnat tid åt Asli Erdoğan det senaste. Och jag har trivts anmärkningsvärt väl i Staden i den röda kappan (Rámus.). Gör ofta det när romaner utvecklar sig, i läsningen, och kommer att bli någonting annat än det man först trodde att de var. Det behöver inte vara ett radikalt skifte. Det kan räcka med subtila förskjutningar. Men just det där att texten leder över en, spelar läsaren ut ur den automatiska läsningen (vilket inte nödvändigtvis måste vara en mindre värd läsning), svajjar. Jag drabbas våldsamt av bokens obehag. Skitigheten klibbar över och jag känner mig plötsligt utmattad som vore jag i samma stad. Lyssnar, liksom hon, efter lindring.
Läser på uppdrag, så utförligare om denna härjande text längre fram.
Läser på uppdrag, så utförligare om denna härjande text längre fram.
4 kommentarer:
Skall bli mkt intressant läsa mer utförligt; jag har tänkt o forts tänka på "Staden i den röda kappan" nästan varje dag sedan utläsning. Verklig kärlek denna författarinna.
Det kan jag förstå, kärleken. Har för mig att du har läst mer. Känner mest angenäm förvåning, lite: vad var det här?
Jag kände den angenäma tillfredsställelsen att: det här var precis vad jag sökt; kände att hon skriver ur det perspektiv vilket tar oftast till sin penna männen, inte kvinnor, och det är som sagt så alldeles utsökt, perspektivet, livet, det här att slippa den _tillgjordhet_ som annars tar så stor plats i texter. (Gäller både Kappan och Mandarinen.)
Förstår vad du menar tror jag. Det kändes väldigt okonstlat. Samtidigt som språket många gånger var smyckat med rätt rejält "modiga" liknelser.
Skicka en kommentar