Andras

Först var det golvet i Burtons version av Alice. Det svartvita liksom utåtgående. Och självklart drömmarna och fjärilarna därtill. Man kan omöjligt missa Borges. Dödstrött och ensam hemma satt jag under stjärnhimlen i går kväll i sällskap av Film. (Och filmen hade sina plus och sina minus, men var långt över förväntan hos den som tycker att det blivit lite många likadana Burton med åren. Men, vad jag plötsligt minns sagans genialitet. Vilken historia. Och jag tänker att jag snarast måste införskaffa bästa översättningen att så småningom låta miniläsaren bland oss ta del av.) Och nu nästa dödströtta afton, under samma himmel, med ännu ett lättviktigt Montalbanomysterie i mina händer och någon på den Sicilianska polisstationen stirrar på en dataskärm lika tom som ”the fabled Tartar desert”. Sådant och dylikt har hög godkvot hos mig som läsare. Spår. Det är lätt att bara ge namn och visa att man gjort sin research, men det är svårare att strö ut sina konstfulla erfarenheter på ett lågmält och stilfullt sätt. Förbigår någon. Lyser vackert för annan.