"He had forgotten the immense sea, and the sand, and the sun, and the secrets he had whispered to them, and if a faint aftertaste of tears still lingered, he was ashamed of it."

Med fyra titlars erfarenhet börjar jag åtminstone ha en svag uppfattning om Simenons massiva produktion. Två vanliga och två Maigretmysterier. Fördelaktigt nog började jag med Three Bedrooms in Manhattan (1946), en smått magisk kärlekshistoria, udda från rad ett. Två sorgsna människor, en avdankad fransk aktör och en vilsen kvinna med Parisförflutet möts i nattens allra mörkaste hörn. På ett underligt predestinerat sätt tar de följe, ut från den smutsiga baren och vidare. De dricker, undrar och avväger. Det är svårt att beskriva handlingen därifrån, den finns inte riktigt och paret som sådant inte riktigt heller. I en väv av lögner, eller absoluta sanningar, följs de åt och lever som om de var varandras livs kärlek. Känslan är enastående och formuleringarna, de i all hast väl valda orden, likaså. Det filmiska flyter fram över sidorna. Oavbrutet en kittlande ovisshet om vem som kommer att svika eller falla först. Och man kan på något sätt spåra orsaken till kreatörens coola rykte. Som att det inte behövs förnamn. Som att det är, är, en Simenon.
Fortsatte härifrån med My Friend Maigret (1949). Och döm av min förvåning när jag finner mig själv med en riktigt tråkig bok i mina händer. En historia, spänning dessutom, utan vare sig nerv eller skäl. I efterhand kan jag närmast bara se den som ett kapitel i en produktion där jag fick veta namnet på ett par av Maigrets närmaste. Det är inte dåligt eller störande, bara nästan ingenting. Omotiverat och tämligen meningslöst.
Härefter vidare till Maigret and the Ghost (1964). Något helt annat. Snyggt och haunting. Fortfarande sparsmakat och förvånande kort. Jag diskuterade med min medläsare om huruvida mannen kanske eventuellt möjligen skriver bort sina historier lite för fort (mitt eget svar får dröja till jag läst ytterligare), men fick svaret att det är det som är Simenon. Det kan jag köpa. Men i så fall tar det nog sin tid innan man vant sig. För det är annorlunda, med spänningstext som liksom bara sveper över. Samtidigt är historierna på inget sätt så invecklade som en längre roman hade varit. Men jag kan ännu inte bestämma mig för om jag tycker att de borde ha fått bli det istället, förlängda, utvecklade. Oavsett, det kortfattade, det näst intill momentanta, blir ett signum. Ett klipp, en scen.
Nu senast Monsieur Monde Vanishes (1952). Och den kritik jag stött på, om att en Simenon är en Simenon är en Simenon, känns möjlig. Det är fortfarande njutningsfullt stiligt på en rad sätt. Det är stämning, välformulerat in till minsta detalj, fortsatt coolt, annorlunda, men det jag fann så tilltalande i tonläget i Bedrooms in Manhattan kommer åter. Samma mystik på hotellrum, samma ödsliga människor som råkar mötas efter att de lämnat allt bakom sig. Kanske har jag bara haft otur och på något sätt läst i fel ordning. Jag hoppas det. Det är i alla fall i sina stunder så ordentligt bra att jag utan tvekan testar fyra till. Som är på väg hit i min medläsares väska i denna stund. Tillsammans med en drös Montalbano och några svenska pocketnyheter. Ljuv känsla för någon på en ö utan bokhandlare.