Gå sönder, gå hel leds av en huvudperson, en berättare, delad i två. Det är Lena, Frejas tvillingsyster, under perioden då hon tagit Frejas spädbarn. Och det är Lena (minns jag rätt kallad Anna?) i en senare skepnad, gift och tvåbarnsmor. Två olika sätt att leva som psykiskt sjuk. Kanske kan man kalla det att leva I det och att leva Med det. Den första Lena hålls så hårt av sjukdom att hon vet sig göra rätt när hon tar "sitt" barn och vårdar det tills det svälter ihjäl. Den andra Lena lever i en skapad lagom värld, som hon någonstans föraktar men gjort sig beroende av, ända tills något verkligare dyker upp och hon skrämd ger sig av. Dessa besläktade världar frammålas parallellt genom boken, på ett personligt, känslofyllt och relativt naket språk. Nära sjukdom, nära bristning. Men samtidigt problematiskt distanserat. Spontant tänker jag att det här en historia som hade behövt följa med in i sjukdom i berättandet om det skulle ha fungerat helt ut. Att utifrånperspektiv som söker etablera innifrånkänsla skulle kunna bära sådan tyngd som bokens ämne egentligen består av är inte givet på något sätt.
Jag kan inte annat än att tänka på Magnus Dahlström och tidigare nämnda Marie Norin. Där läsningen eller läsningen av språket går i takt med historien. Samma obehag etablerar sig i läsaren. Samma verkliga förvirring. Synd också att man kan tycka sig ana en beskrivning av Det Andra i vissa stycken av boken. Ett nästan gå in där och verbalisera det obeskrivliga. Men Sofia Nordin tar mig aldrig dit.
Så jag går tyvärr ganska likgiltig vidare till Jhumpa Lahiri, hoppas på mer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar