"Mycket övertygande, Helen. Bra gjort."

Snart, meddelade jag i september, ville jag läsa Feuchtgebiete i dess svenska chockrosa tappning. Icke. Men nu till slut befinner jag mig någonstans i mitten och är smärtsamt övertygad om att jag inte kommer att kunna lägga den ifrån mig förrän sista meningen lästs. Känslan av att sakna ord är slående. Med förvånad, nej chockerad uppsyn och ett osäkert leende på läpparna tar jag mig fram längs raderna. Jag har stött på andras kommentarer om att inte kunna läsa ut den, inte mäkta med Roches skoningslösa äckelorgier, och numera kan jag faktiskt förstå att somliga måste reagera så. När jag snabbt förklarar för en bekant vad romanen handlar om hör jag hur avigt det låter och anar i mottagaren oro, eller förakt. Hur förklarar man att det finns sådan här litteratur? Att den är relevant, att man väljer att lägga sin tid på den, att den till och med är bra? Vadå bra? Låt mig få återkomma därom. För närvarande är jag allt för upptagen av att smälta Roches utmaningar för att kunna tänka klart i frågan. Upptagen med att glömma allt hon lär, att försöka behålla aptiten och inte få konstiga föreställningar om människor jag möter.