"Alltså, om inte det är den ultimata våldt* av hygienfanatikerna, då vete tusan."

Om man skulle dela upp och kategoriskt sortera Helen, som är den famösa romanen Våtmarkers huvudperson, i olika prioriteringsfack skulle jag säga att materia är hennes grej. Verkligare än så blir inte livet för Helen. Det är i kroppen, i smärtan som hon finns till. I att kunna stoppa ner handen under täcket och känna efter hur det känns. I att be den attraktive manlige sjuksköterskan fotografera hennes rövhål (inte mitt ordval) så att hon själv kan se hur mycket de skurit bort av hennes vindruveklase-hemoroider och hur öppet såret faktiskt är under läkningen. Öppet är det, så mycket vet hon. Det får inte läka för fort. Hon får inte ha en oblodig stolgång för snart, för då går hennes geniala plan om att de separerade föräldrarna skall återförenas under sina besök på sjukhuset om intet. Det vore inte bra. Det här är chansen. Därför ser den handlingskraftiga Helen till att hemlighålla sina toalettbesök. När läkarna antyder hemgång ser hon även till att hålla såret brutalt öppet och skickas iväg till akutoperation. Det är svårt att med rättvisa återge Charlotte Roches romaninnehåll. Hur mycket jag än exemplifierar kan man inte begripa den nivå av äckel som skapas i det chockrosa textrummet. Det gör fysiskt ont att läsa. En ofrånkomlig identifikation, som den fysiska varelse läsaren ändå måste vara, med kroppslig smärta skapar illusionen av att faktiskt ha ont. Men det är inte bara det som händer, utöver äcklet finns mycket mer. Det finns ifrågasättande kritik, om än inte lika muskulös som förväntat. Av könsnormer, av fördomsfullhet, av kvinnlighet, renhet, prydhet, av begränsande sexualitet. Våtmarkers främsta förtjänst, och det som gör att den inte halkar och faller ner i konceptuellt chockerande, är dock dess skratt. Helen är väldigt roande. Hon fixar och sysslar, med sina kroppsvätskor och neurotiska vanor. Äter glatt sin insmugglade pizza samtidigt som hon undersöker sina bortopererade köttstycken som även de givits henne i hemlighet. Placerar sina använda blodiga bomullskorvar synliga i hissen, snuskar ut sina revir så tydligt det går. Lite en skitighetens Hemlige Arne. Kommenterar sina smarta planer, bannar sig själv när det klantar sig. Det resulterar i att man kommer på sig själv med att, hur otroligt det än kan låta, tycka om Helen, känna sympati med den störda tillvaro hon lever och skapar. I det avseendet skiljer sig Våtmarker från mycket annat äcklande, som i min erfarenhet oftast lämnar sin läsare rädd och vilsen, på något sätt utsatt för det vidriga som framskrivits. Ett sådant hot utgör aldrig Helen, hon låter mig blicka in i sin flippade tillvaro, skryter lite om den och drar vidare. Det som är rent är artificiellt, kanske osant. Det som är smutsigt, snuskigt, perverterat, otvättat, naturligt är verkligare. Därför bör man understryka det, tycks hon tänka.
Sammanlagt blir Våtmarker en tudelad upplevelse. Å ena sidan total provokation, smärtande fysikalitet och tabun som utmanas. Å andra sidan en annorlunda och enkel berättelse om en stark karaktär. Med det sista i åtanke är det lättare att förstå varför romanen inte mötts av endast jubelrop. För att vara det "avgrundsvrål" den kallats vrålar den som helhet rätt stillsamt. Om man tar sig an en så omsusad roman kanske man väntar sig mer, mer känsla, mer äckel, mer kritik? Men om man däremot gräver sig in i betydelsernas riktigt tunna skikt, funderar ett varv till på symboliseringar och estetisk representation av samtida riktningar blir Våtmarker på riktigt musklig och utmanande, på ett högst upplyftande sätt. Så till skillnad från många andra vill jag gärna rekommendera.