Vill någon veta mer om rädsla?

Så sakteliga har jag börjat fundera på julklappar. Utan att på något sätt anlägga en kritisk ton eller förespråka något slags snobbigt läsetvång till alla och envar kan jag inte låta bli att fantisera kring vilka böcker det skulle bli om det var så att alla klappar skulle vara av just det slaget. Efter en stund anar jag även en viss lutning åt drömmande om vilka böcker jag önskat få igen eller till och med vilka jag vill få tid att läsa. Alltså en högst godtycklig urvalsprincip, en önskedröm, en vattning i munnen. Hur som helst föll min blick på en bok om att vara rädd; Flytande rädsla (Daidalos, 2006) av den i mina ögon ständigt lika aktuella sociologen Zygmunt Bauman. Modernitetens ambivalenser i en tid så ledsamt präglad av rädsla. Ämnets kärna består inte i de farhågor som naturen eller andra människor väcker, utan i den grå, namnlösa zon belägen däremellan. Varken eller och både och. Hur rädsla är som mest fruktansvärd när den är diffus, splittrad, oklar, oförankrad och fritt flytande. Känslan av hjälplöshet inför den osäkra faran. Otäckt aktuella resonemang om våra moderna sociala strukturer och hur de påverkar oss. Och då undrar jag, vem kan man ge dylika rader till? Eller måste det vara mer njutningsfulla och vänliga tankegångar i julklappspappret? Det tycker inte jag. En klurig person som inte har något emot att fundera en stund på ondska och fasa blir en utmärkt mottagare. Kanske kan det föra personen i fråga tillbaka till tidigare läsvärda titlar som Postmodern etik eller Döden och odödligheten i det moderna samhället. Pretentiöst eller intressant, mottagaren får själv välja.