"Ty det är ur detta irrande på ett uteslutet område han hämtar sitt njutande. Detta abjekt, som han hela tiden avskiljer sig från är, sammantaget, ett glömskans land som han ständigt återkallar i minnet. I en tid som suddats ut, torde abjektet har varit en magnetisk pol för hans lustar. Men nu blir glömskans aska en skärm som reflekterar avskyn och motviljan. Det egna (i betydelsen inkorporerat och möjligt att inkorporera) blir smutsigt, det eftertraktade vänds till något fördömt, fascinationen till skam. Då uppenbarar sig plötsligt den glömda tiden och förtätar till en bländande blixt en operation som, om den tänktes, skulle vara föreningen mellan de två motsatta termerna men som, genom denna blixt, urladdas som en åskknall. Abjektionens tid är dubbel: glömskans och åskans tid, den beslöjade oändligheten och det ögonblick då uppenbarelsen bryter fram."
I trogen fransk filosofisk anda finns ingen gräns, prövandet tycks vara formen, hur välunderbyggt det än må vara. Egentligen. Glöm för en sekund att du läser något akademiskt och du finner dig förnöjsamt vilse i det rent poetiska. Det slår mig att vissa ickefiktiva texter tycks vara mer fiktivt klingande än de fiktiva själva. Uppträder och leker, illusoriskt utan att luras. Inledningsvis tänker jag: hur skall jag kunna använda detta? Hur skulle det kunna gå att lyfta fram och bygga och belägga utifrån detta febriga. Efter en stund formar min förståelse om sig, tror jag, och jag kan se att det bortanför skönheten hägrar skarpa, avgörande satser. Självfallet är det så.
Fasans makt - En essä om abjektionen, i Agneta Rehals och Anna Forssbergs översättning, går att finna hos Daidalos.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar