fredag 26 augusti 2011

Närmare skymf

Typ "aldrig suttit bak på en HD förut, allra minst bakom en tjej", "jag tryckte mig mot hennes magnifika bakdel", "Folk tittade upp när denna kurviga varelse körde förbi", "jag kan knulla henne medvetslös, vilket hon helt uppenbart gillar". Om jag skall försöka minnas de mest flagranta exempel från utläsningen av Tatiana de Rosnays Bumerang. Och jag har egentligen ingen lust alls att prata mer om saken, känner mig mest underskattad, som läsare betraktad.
Historien är av enkelt slag. Två barn, en bror och en syster, förlorade sin mor under tidigt sjuttiotal. En plötslig sjukdom och mor finns inte mer när de kommer hem från skolan en vanlig dag. Decennier senare bjuder brodern sin syster på en resa för att fira hennes fyrtioårsdag. De åker till Atlantkusten, till sommarorten de inte besökt sedan moderns bortgång. På återresan skall systern precis berätta ett minne som dykt upp, när hon plötsligt kör av vägen i en våldsam olycka. Det finns med andra ord något skärrande att minnas. Historien utvecklar sig vidare. Eller är det just det den inte gör? Brodern, den ensamme, sorgsne, uppgivne halvdanna arkitekten (ja, exakt samma stansade karaktär som den i den Gavalda jag läste i våras), träffar en lite udda, individualistisk, stark och vacker kvinna (den här varianten av samma stansade dam som dök upp hos Gavalda är om möjligt sju reser värre). Långsamt byggs hans hundvalpsynkliga självförtroende upp igen och han återvänder till livet, med ett varmt och erfaret hjärta som nyförvärvat tillbehör.
Min stilla undran är: Vem vill de här böckerna, och den här boken specifikt, ha till läsare? Det är uppenbart riktat till en kvinnlig läsarskara. Eller Bilden av den typiska kvinnliga läsarskaran. Alla ingredienser av mysighet och snällhet och känslosamhet och kärlek och gud vet vad är där. Som på rad. Och det skulle nog ha kunnat fungera. Det är inte ett dåligt berättande i grunden. Istället arbetat, välkonstruerat, tempo och eftertanke i en bra balans. Utifrån den genre den hör hemma i. Men ärligt talat står jag lite som ett frågetecken inför den manliga röstens vidrigt dumma uttalanden om sin musa. Vem skall det tilltala.? Skall de kvinnliga läsarna bli inspirerade? Köpa HD, bli obduktionstekniker och bära svarta tajta jeans och boots? Som en annan Salamander? Och gärna även ha ett flertal män man väljer mellan. Vem skall göra mig medvetslös ikväll? Eller skall det tilltala den enskilde manliga läsaren som råkat sig på en mysromantisk pocket? Eller försöker de Rosnay framställa en bild av mannen som hon tror att han är? Så här tänker han, menar han, vill han. Knappast troligt. Oavsett så är det sammantaget ohyggligt provocerande. För att det i dessa stycken är så ohyggligt dumt och dåligt. Dessa rader och inställningar, i en annars fungerande historia. (Och bara för att iaf. för mig själv rentvås en aning finns det en konkret anledning till varför dessa franska rader får uppta min tid. Men även annars kan man ju ta del av dem och få sig ett exempel. På en hel del dumhet.)
Jag vet inte riktigt hur Sekwa tänkte den här gången. Eller det vet jag ju. Tredje mest sålda författaren i Europa 2010. Önskar de tänkte annat.

9 kommentarer:

Hermia sa...

Isch! Trist du läste (av plikt?), bra jag kan gira undan.

Gillar att du är här igen!

bokstödet sa...

Jag tycker att Tatiana de Rosnay är ett intressant författarskap. Har du läst Saras nyckel? En ny bok av T de Rosnay utkommer i september.

On Word Arts sa...

Gillar att vara här Hermia! Gira, för guds skull...

Det skall Mycket till för att jag någonsin ger mig i kast igen. Intressant säger du. Undrar givetvis vad du avser. Som du förstår av min bistra bedömning är jag skeptisk.

Inkling sa...

Ha ha ha, vilken underbar sågning! Tack för den, det var njutbart att läsa.
Vad gäller det här slags läsarskara funderar jag också på vad de får ut av det här slags gubbiga skildringar av kvinnoklichéer. Kanske en del damer gillar att män ser på dem så? Men det där med tajta brallor, mc och en stark (vad faaan betyder det egentligen?) kvinna som frigör och stärker svag och mesig karl... suck. Det låter inte särskilt lovande och sannerligen inte särskilt lockande.

On Word Arts sa...

Du förstår precis! Bullshit. Fenomenet är på sätt och vis jämförbart med detta underliga att damer köper damtidningar med halvnakna och tillordnade damer. Att det inte finns andra typer av damtidningar kanske är ännu underligare? Oavsett är det absolut något med den starka tajta donnan som blir katalysator för den tilltufsade stackars mannen som är avigt, förbryllande och högst irriterande.

Inkling sa...

Ja, herregud. Men tyvärr tror jag att det finns ett slags romantisk föreställning - både bland kvinnor och män - om kvinnan som frälsare, helare, förlösare. I Paulo Coelhos böcker är det å andra sidan den äldre visa mannen som förlöser den yngre kvinnan...
Herregud! Alla dessa osmakliga vrångbilder som översvämmar oss! Och tyvärr också påverkar oss, vare sig vi är medvetna om det eller ej.
Men det gör bara en sådan här recension mer angelägen. Man måste slå tillbaka! Tack för att du gör det.

On Word Arts sa...

Coelho är ju en art för sig, men visst är det så, "kvinnan" som räddning.
Just vetskapen om den omedvetna påverkan, den ständiga, och svårigheten i att värja sig är det som upprör. Vad mer att göra än att odla den kritiska ådran? Fortsätta. Tack själv!

Caroline sa...

Hej. Min reader verkar ha lagt av, tur att jag kom hit ändå.

Mkt glad att läsa detta, har undrat om det är mig det är fel på esom jag inte ngnsin dragits till detta författarskap efter att ha läst hyllningar (nåja) annorstädes. Nu tänker jag inte ens försöka.

On Word Arts sa...

Helt rätt beslut! Jag var visserligen skeptisk men det här förvånade. Gissar att man bara behöver närma sig citaten för att veta precis. Undervärdigt.