Kanske litet ljus i Kenji Mori.

Ett par rader om Mordet i Eiffeltornet. Eller morden, det blir fler. Historien är enkel. Det är världsutställning i Paris och staden myllrar. En lumphandlare dör av ett bistick och en tid senare, när det höga tornet skall invigas, händer samma sak en ung kvinna. Hon faller ihop. Är borta på bara någon minut. Barnen hon har med sig stirrar häpet. En redaktör för en nystartad tidning är på plats med flera av sina skribenter, och rapporteringen blir lysande. I sällskapet finns även Victor Legris, den unge bokhandlaren som blir berättelsens centrale figur. Händelsen följs av ett antal ytterligare dödsfall. Det är uppenbart att biteorin inte håller och att Victor själv, via sin umgängeskrets, är inblandad. Han går från misstanke till misstanke tills han når lösningen.
Systrarna Izner lyckas hålla sig ifrån många misstag man kan stöta på i historisk prosa. Själva handlingen skulle, med ett par justeringar, kunna utspela sig var eller när som helst. Men det resulterar också i något märkligt tvådimensionellt. Det blir ingenting. Man följer lite matt med. Det kan kallas ok. Kanske mer än ok om man tänker en mycket ung läsare. Dock får romanens avslutning, där konstnärsfröken vill vara fri och ogift och mannen säger vi får väl se men kanske kan du vara fri ändå, mig bara att sucka. Försök inte få in ihopklämda budskap av korrekt karaktär i den här typen av text. Det krockar illa.