Kvaliteter och annat av värde

För ett tag sedan lovade jag en rapport. Nari Nahapétians debutroman Vem dödade ayatolla Kanuni? utspelar sig i den iranska huvudstaden strax före presidentvalet 2005. Det är torr, het sommar i myllrets Teheran. Den islamiska feministen Leila Tabihi får ett samtal som meddelar att hon, efter en lång tids försökanden, skall få träffa ayatolla Kanuni, specialist på bekämpning av regimmotståndare.

Den unge journalisten Narek Djamshid lämnar sitt Paris (Nahapétian är själv bosatt i Frankrike) för att besöka sitt hemland Iran för första gången sedan barnsben. Han inleder sin vistelse med att besöka Leila som känt hans numera bortgångna mor. Plötsligt sitter de båda i fängelse. Persongalleriet växer och man dras in i en svårtydd byråkratisk gåta som rör sig från politikens utkanter hela vägen in i dess toppstyre. Det blir snart tydligt att Naïri Nahapétian i sin roman vill ge en annan bild av dagens Iran än den vi ofta möter. Ett modernt Iran, väl insatt i vad som händer i den omgivande världen och väl medvetet om på vilket sätt det skiljer sig från den. Ett komplext land, ett politiskt uppvaknat land, som rymmer ytterligheter både åt konservativt och förändringspositivt håll. Detta genomför hon inte bara på ett innehållsligt plan. Språket i sig är snabbt, korthugget och dialogdrivet, alla eventuella onödigheter har utelämnats. Själva konstruktionen präglas av samma hastighet. Utan förvarning byts en scen ut mot en annan, avbrutna samtal lämnas oavslutade och de olika delarna av historien klipps fragmentariskt samman. Det gäller att hänga med.
Nahapétians roman har många givande och läsvärda kvaliteter. En av dem är det nydanande sättet att ta sig an thrillergenren på. Men tyvärr förlorar Vem dödade ayatolla Kanuni? annat av värde i sina ambitiösa försök. Med alltför många parallella spår blir handlingen i stunder otydlig och man önskar att vinklarna hade varit något färre eller sidorna något fler. Och trots försök till tydligheter, som till exempel detaljerna om traditionell iransk artighet, blir det svårt att helt fångas av romanens högst aktuella speglingar.

Översättningen är gjord av Marianne Tufvesson och romanen är utgiven av Sekwa. Rapporten har tidigare publicerats i Tidningen Kulturen.