När nu The Lacuna förärats med årets Orange Prize har jag fått mig en enkel men tydlig påminnelse om att läsa ut en bok som ligger halvläst i högen av aktualiteter. Jag tyckte mycket om den så långt, språk och historia, tonen inte minst, och jag ser fram emot att bege mig vidare in.
Det går nog att formulera en hel del om vanan av att läsa flera böcker samtidigt. Jag har mottagit en viss kritik, från håll som bär tunga bevis för hur många det ibland kan sträcka sig till att bli. Jag vet inte, men jag tycker nog inte att det behöver vara ett bekymmer. Så länge man håller reda. Kanske en biografi, och en, möjligvis två om de är sinsemellan olika, skönlitterära alster, någon mer regelrätt faktabok, som man kanske inte alltid läser enbart från pärm till pärm. Jag har skaffat mig en egenskap, tror jag, som skarpt meddelar mig när det går över styr och läsandet fladdrar. Då rensar jag upp och, som allra oftast, läser färdigt. Läser om om det behovet gör sig gällande. Jag vet inte som sagt, vad man skall tycka om tillvägagångssättet. Samtidigt kan jag nämligen när jag väl, vilket händer då och då, slukar en bok i ett svep bli näst intill lyrisk över känslan det ger. Denna drabbning. Och jag undrar, styr jag över det själv eller är det så att vissa böcker kräver den behandlingen, det bemötandet. I så fall underkastar jag mig villigt. Gillar tanken på en styrande litteratur, en maktfullkomlig.
Det går nog att formulera en hel del om vanan av att läsa flera böcker samtidigt. Jag har mottagit en viss kritik, från håll som bär tunga bevis för hur många det ibland kan sträcka sig till att bli. Jag vet inte, men jag tycker nog inte att det behöver vara ett bekymmer. Så länge man håller reda. Kanske en biografi, och en, möjligvis två om de är sinsemellan olika, skönlitterära alster, någon mer regelrätt faktabok, som man kanske inte alltid läser enbart från pärm till pärm. Jag har skaffat mig en egenskap, tror jag, som skarpt meddelar mig när det går över styr och läsandet fladdrar. Då rensar jag upp och, som allra oftast, läser färdigt. Läser om om det behovet gör sig gällande. Jag vet inte som sagt, vad man skall tycka om tillvägagångssättet. Samtidigt kan jag nämligen när jag väl, vilket händer då och då, slukar en bok i ett svep bli näst intill lyrisk över känslan det ger. Denna drabbning. Och jag undrar, styr jag över det själv eller är det så att vissa böcker kräver den behandlingen, det bemötandet. I så fall underkastar jag mig villigt. Gillar tanken på en styrande litteratur, en maktfullkomlig.
4 kommentarer:
Det är ju det där med att hålla reda på. Kanske går det att träna upp? Sinnet för flera böcker igång samtidigt. Där är inte jag hur som helst, en bok i taget gäller hos mig. Ibland avbrott för återkomst men aldrig två (eller flera) samtidigt... Trevligt dela dina reflektioner.
Och dina. Där jag tycker mig ha behov av olika typ av läsning under olika delar av dagen eller veckan, har du alltså en allena. Får för mig att vilja testa det ett slag, men undrar samtidigt hur Malina, exempelvis, skulle fungera i mitt huvud strax före sömn...
Jag känner igen ditt resonemang. Det är svår att läsa bara en bok åt gången (tycker jag)- det blir ofta så att det även här blandas ganska friskt. (Biografi, historia, skönlitteratur, lyrik....) men just nu läser jag Malina och den boken kräver min fulla koncentration.... så för tillfället är det "en enda bok" som gäller.
Jag börjar förstå att så är fallet. Full koncentration. Och om jag liknar den vid andra motsvarande kanske också krav på få avbrott? Läsa i lång stunder. Jag införskaffade samtidigt som Malina även Djuna Barnes Nattens skogar, som jag tror är minst lika uppfordrande. Ser fram emot att se vad ni båda tycker om Bachmann.
Skicka en kommentar