Så. Jag vet inte om det egentligen behövs någon närmare presentation av innehållet i förra veckans avkopplingsläsning (som spillde över och blev även denna veckas dito) Lyckan är en sällsam fågel av Anna Gavalda. Många har läst. Någon älskat, någon fått helt nog av dravlet. Men för säkerhets skull: Charles är huvudperson. Han är sönderarbetad, sömnlös, flackande mellan jordens hörn på sina prestigefyllda arkitektuppdrag. Distanserad till kvinnan han lever med. De enda som tycks nå igenom hans livsbrus och smitta honom med någon slags sanning är tonårsstyvdottern och den yngre systern. Under en familjesammankomst får han ett brev som legat och väntat på honom ett tag. Det lyder: Anouk är död. Och här vänder livet för Charles. Minnen strömmar upp och ikapp. Från barndomen och ungdomen. Vännen Alexis destruktiva vägval. Hans egna bittra bortprioriteringar. En bit in på denna nya väg träffar Charles Kate, som lever på landet med en drös av barn och djur. Utan att avslöja för mycket får Charles förändringsprocess en rejäl skjuts av mötet med den udda damen.
Gavalda har nästa blivit synonymt med Feel Good-begreppet. Det är något med det franska, eller snarare bilden av det franska. Intellektuellt, färgstarkt, estetiskt, smakfullt, levande, hett och uppsluppet. Något sådant. Handling om det goda livet passar helt enkelt bra ihop med det franska, eller bilden av det franska.
Jag var inne på det som hastigast i mitt förra inlägg om boken, men jag blev uppriktigt förvånad över hur pass mycket Gavalda tog ut svängarna. Förstå mig rätt, det är en lättläst och läsarvänlig bok. Handlingen ligger på den nivå av förutsägbarhet som den förmodade mottagaren önskar sig. Den förmedlar värme och lyckligt slut. Men, rent kostruktionsmässigt dras läsaren med på små glimtstigar av gycklande berättarröst och nästan explicit genreironi. Det finns iallafall en medvetenhet om risken med den schablonnära positioneringen. Att lyckan kan skära i öronen. De avslutande femtio sidorna är ett ypperligt exempel på det. Berättaren ger liksom upp och säger jaha, nu vet ni ju hur det går, och så kastar hon/han in en serie ögonblicksbilder av all den där lyckan man visste skulle komma. Rätt smart grepp.
Så trots att jag var nära att ge upp där i mitten, när Charles började bete sig underligt bara för att det fanns ett barn i närheten och när, betydligt mer avgörande, gestalningen haltade avsevärt, är jag ganska nöjd. Om syftet är det lättlästa, det medglidande, det som fungerar när ögonen går i kors och man ändå vill läsa, så får den godkänt (särskilt om man som jag denna gång bestämt sig för att vrida ner förväntningarna och inte vara en så grinig läsare när det kommer till vissa genrer). Hur många gånger under de boksäljande åren fick jag inte frågan om tips på en snäll roman. Som man kommer in i snabbt, som inte innehåller något hemskt (har precis förlorat någon, har ett så tufft och sorgligt arbete, är så utslaget trött... kunde det heta) och som man blir sådär varm av. Många refererade till just Gavalda eller Linda Olsson. Det är logiskt. Mycket ofarligare än så här kan det inte bli.
Skall fundera vidare en stund på processerna som skapar välmåendet i måväl-romanerna. Den sidan av litteraturen är lockande. Funktionaliteten. Förbrukningen.
Gavalda har nästa blivit synonymt med Feel Good-begreppet. Det är något med det franska, eller snarare bilden av det franska. Intellektuellt, färgstarkt, estetiskt, smakfullt, levande, hett och uppsluppet. Något sådant. Handling om det goda livet passar helt enkelt bra ihop med det franska, eller bilden av det franska.
Jag var inne på det som hastigast i mitt förra inlägg om boken, men jag blev uppriktigt förvånad över hur pass mycket Gavalda tog ut svängarna. Förstå mig rätt, det är en lättläst och läsarvänlig bok. Handlingen ligger på den nivå av förutsägbarhet som den förmodade mottagaren önskar sig. Den förmedlar värme och lyckligt slut. Men, rent kostruktionsmässigt dras läsaren med på små glimtstigar av gycklande berättarröst och nästan explicit genreironi. Det finns iallafall en medvetenhet om risken med den schablonnära positioneringen. Att lyckan kan skära i öronen. De avslutande femtio sidorna är ett ypperligt exempel på det. Berättaren ger liksom upp och säger jaha, nu vet ni ju hur det går, och så kastar hon/han in en serie ögonblicksbilder av all den där lyckan man visste skulle komma. Rätt smart grepp.
Så trots att jag var nära att ge upp där i mitten, när Charles började bete sig underligt bara för att det fanns ett barn i närheten och när, betydligt mer avgörande, gestalningen haltade avsevärt, är jag ganska nöjd. Om syftet är det lättlästa, det medglidande, det som fungerar när ögonen går i kors och man ändå vill läsa, så får den godkänt (särskilt om man som jag denna gång bestämt sig för att vrida ner förväntningarna och inte vara en så grinig läsare när det kommer till vissa genrer). Hur många gånger under de boksäljande åren fick jag inte frågan om tips på en snäll roman. Som man kommer in i snabbt, som inte innehåller något hemskt (har precis förlorat någon, har ett så tufft och sorgligt arbete, är så utslaget trött... kunde det heta) och som man blir sådär varm av. Många refererade till just Gavalda eller Linda Olsson. Det är logiskt. Mycket ofarligare än så här kan det inte bli.
Skall fundera vidare en stund på processerna som skapar välmåendet i måväl-romanerna. Den sidan av litteraturen är lockande. Funktionaliteten. Förbrukningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar