Det finns en vacker bok med fotografiska reflektioner skrivna av poeten Marie Lundquist. Drömmen om verkligheten (SAK-publikation 117, 2007). Var person som uppskattar gediget papper och bokbinderi har anledning att imponeras. Omslaget är förrädiskt naivt, insidan ren och enkel. Enkelt är också skribentens språk, uttryck. I lätta, otillkrånglade ordalag tittar betraktaren på bilderna. Hon minns och berättar, upplever kopplingar. Tystnar. Närvaro. Det anspråklösa ger resultatet sökande, ett utan rädsla försökande. Istället för den kalla, och kanske meningslösa, bokproduktion det hade kunna bli. Kanske kan man skriva utifrån en medvetenhet om den absoluta skillnaden mellan bilden och texten. Kan man det behöver man inte känna sig jagad. Ett språk som försöker fånga en bild kan få svårigheter. Man känner inte helt igen Lundquists rader, tänker jag först. Men sedan upptäcker jag att jag gör det. Det är ett annat sätt att skriva. Det är samma tanke.Bild: Francesca Woodman, Self Portrait, Talking to Vince.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar