Det vardagliga brottets biopsi

Fallet Kalteis
Andrea Maria Schenkel
Översättning från tyska: Christine Bredenkamp
Ersatz

Det finns en gemytlighet i Andrea Maria Schenkels sätt att berätta. Man hamnar i folks kök, på caféer och cyklar längs landsvägar. Genom enkla detaljer kommer man tätt inpå tider som inte längre existerar. Det är lite det som blir författarens finess. För när denna gammaldagsa, lugna stämning bryts av av de historier som utgör Schenkels verkliga syfte blir effekten stor. In i det lugna kliver psykopater och sexualbrott, brutala mord och nekrofili. I Fallet Kalteis är det Müncen 1939 som blir spelplats. Historien bygger på händelserna kring partimedlem Johann Eichorn, som våldtog ett hundratal kvinnor och mördade fem innan han greps och avrättades i hemlighet. Liksom i Schenkels tidigare bok Mordbyn möter vi människor av enkel härkomst. Människor med stora, ljusa drömmar men med bistra, slitande vardagar. Även till sin komposition liknar Fallet Kalteis sin föregångare. Fragmentariskt sammanblandade vittnesmål, återberättanden och förhör såväl som inre avslöjanden, placeras i följd och flätas samman. Fram ur mönstret träder händelserna, ett brott kan långsamt kartläggas. Men kanske är det den i dessa fragment oanalyserade men ständigt närvarande psykologin som utgör själva nyckeln till läsupplevelsen? Ingen utanförstående berättare har något att tillägga förhörsprotokollen med Kalteis. Som en ren transkription får vi ta del av hans redogörelse, höra hans dysfunktionella kopplingar, själva tolka det klandervärda och förskräckliga som pågår inom honom, genom de spretiga saker han avslöjar. Under läsningen av Schenkels bok händer det ofta att jag, ovan som jag är att läsa spänningslitteratur, ångrar mitt val. Jag vill väl inte läsa om sådant här? Hur förövaren, mördaren, skär i kvinnornas kroppar och ägnar sig åt allt sjukare detaljer. Jag försöker förstå mina egna reaktioner, som lutar åt att inte kunna försvara den här typen av fiktivt underhållningsvåld. Det har inte ens något nytta tänker jag, väcker ingen empati. Jag hinner tänka många varv, men när jag väl avslutar Fallet Kalteis inser jag att jag faktiskt kan jag försvara den. Schenkel har funnit ut en i mina ögon alldeles egen form av det våldsamma. Genom verkliga utgångspunkter skriver hon fram brottens scenarion, eventualiteter. Istället för kriminalteknik och polisperspektiv kommer vi nära offret och förövaren. Värdet ligger givetvis inte i underhållningen, för det vill jag inte mena att det är, värdet ligger i föreställningen. Genomskärningen av händelsen. Ett titthål. Trots stort obehag vill jag alltså inte ha vare sig Mordbyn eller Fallet Kalteis oläst, inte vara utan den erfarenhet de givit mig.