No och jagNo et moi (2007)
Delphine de Vigan
Översättning: Helén Enqvist
[sekwa]
Det är lätt att tycka om idén i Delphine de Vigans roman No och jag. Vänskap mellan en överintelligent trettonåring och en hemlös artonåring. Rösten tillhör den första av dem, Lou. Hon är liten och skygg, alienerad i sin egen värld och kan det mesta som betygsätts bäst. Sitter längst fram. Älskar grammatik och gör ständigt experiment för att undersöka sakers tillstånd. Ser sin pappa tappert hålla samman familjen, sin mamma fortsätta sörja det barn hon förlorat. Ser det tomma rummet där ett syskon skulle ha bott. I samband med ett föredrag i skolan träffar Lou uteliggaren No, som är om än annorlunda lika alienerad. Dricker och har alldeles nyligen fastnat i det smutsiga, kalla, vandrande livet på gatorna. Så olika och ändå så lämpligt sammanlänkade. Historien tuggar på och utvecklas bland annat i riktningen att No flyttar in hos Lou och hennes bristfälligt fungerande familj. Som sagt, jag både förstår och gillar idén. Delphine de Vigan gestaltar Lous sätt väl. Uttrycken och formuleringarna, och även logiken, är trovärdiga och som oftast övertygande. Jag skulle tro att det är för att fånga bredden i Lous perspektiv som kärleken och alla dess omgärdande tillägg också får ingå i berättelsen. Kärlekens namn är Lucas. En halvt övergiven tuffing som bor i egen lägenhet. Han är längst, snyggast och slarvigast och utgör en utmärkt kontrast till Lou. De andra flickorna trånar, men det är Lou som Lucas bryr sig om, håller utkik efter, kallar Smulan. Precis som idén är bra går det att förstå den positiva kritiken. Det är mysigt. Man känner med Lous brådmogna tillika naiva försök att ändra världen och No och jag blir en perfekt bok att befinna sig i under en rening lässöndag, att sköljas med av, att vila lite i. Men frågan är om det räcker? Med allt mer lättvägande läsning bläddrar man framåt och ser spår efter spår passeras och kvarvarande sidantal minska trots att hallen och köket tycks vara de enda rum man sett i de Vigans romanhus. Karaktärer lotsas ut, Lous stora tankar avslutas. Istället för en unik historia om en allt för ofta förekommande vardag blir No och jag vanligare än den behöver vara. Synd. Med utelämnat mysighetsfilter hade den kunnat väcka viktiga frågor, kunnat beröra på ett mer varaktigt sätt.
3 kommentarer:
Jag tyckte bra om No och jag när jag läste den, men då var det med Igelkottens elegans som bakgrund och den var jag inte lika förtjust i. Ibland eller rätt ofta efter att jag läst ut en bok tänker jag dock att den kanske inte gjorde så starkt avtryck som jag trodde när jag läste den. Som att jag tjusas lite för snabbt. No och jag är det lite så med, och är jag rädd även med Den sista läsaren. Men just när jag läste No och jag räckte det.
Det är lätt gjort att ryckas med av stundens läsning. Så många faktorer spelar in, förväntan, vilken bok man läst innan, kännedom om författaren och så vidare. Ibland vill man gilla en bok, ibland kanske inte. Ibland vill man försöka hålla sig neutral. No och jag passerae mig och jag håller blicken mot Den siste läsaren, med hög förväntan. Hoppas du hörde honom i veckans Bibliotket.
Tack för påminnelsen! Nu har jag lyssnat på Toscana-inslaget. Intressant!
Skicka en kommentar