Håller en stund i Le Clézios Hungerns visa. Ritournelle de la faim. Och trots det faktum att jag är mer än nöjd inom den text jag egentligen läser för närvarande, längtar jag in i världen kring hunger. Vilken hunger vet jag inte ännu. Inledningsvis sägs det vara en annan hunger. Dit längtar jag. Till det sparsamma, stilla, medvetna ordet. Någonting i Le Clézios prosa får mig att tänka på Luc Tuymans målningar. Det är som att det finns en likhet i sättet att vara svalt när stilistisk skönhet ändå håller det varmt. Som att ta del av något, genom språk eller genom bild, hur man nu gör för att upprätta en sådan pålitlig gräns, genom hinnan. Genom en av vind rörd silkestunn gardin, vatten med en droppe av mjölk. Det finns som ett kort andetag mellan varje mening. Och när berättelsen går snabbare, när det blir vanliga dagar, vanliga samtal, bortom det poetiskt förtätade, finns det rena, tysta kvar. Det så fullständigt oöverlastade. Det är rikt och ändå ekande rymligt. Vilsamt. Så minns jag Le Clézio. Bild: Roger Viollet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar