Kritikiver

Bläddrar igenom veckans kulturdelar och ser Jan Arnalds recension av Monika Fagerholms Glitterscenen, som rörde mig så på tisdagsmorgonen. Det är sällan man läser en så uppriktigt glad och tillfredsställd kritik. "Varenda mening krumbuktar sig, tänjer ut normalläsarens tålamod rejält, men når fram. Når verkligen fram. Skapar samma spänning, om inte ännu mer, samma absoluta läslust, samma ovedersägliga driv, samma rent barnsliga slukariver som vilken thriller som helst."
Arnald är helt enkelt smittad och lyckligt medspelande i Fagerholms fyllda prosa. Han är personlig och tillåter sig att i metaanda skoja lite. Men han är också välformulerad och genomtänkt. Kritikern förefaller faktiskt ha fått lite tid på sig och i alla fall jag rycks med av känslohettan. Smittas även jag.
"Faktum är att jag då och då under ”Glitterscenens” gång kommer på mig själv med att rysa till – den sortens mycket ovanliga rysning som bara uppstår när man vidrör litteraturens själva väsen, själva mening."