Vad säger avgrundsvrålet?

Med pocketutgåvan nu landad på bokdiskarna måste jag ta mig i kragen och få Charlotte Roches Våtmarker läst. Denna äckliga vän som bränt i hyllan allt för länge. Har läst inledningen ett par gånger, under någon stulen minut då och då. Och jag vill in där, in i den skitna världen för att se vart hon tar det. Om det bara blir spektakulära chockformuleringar i fulhetens namn, eller om det gjuter fast begreppen och hamnar i parskap med kanske Acker, Carter, Cooper och Kelley? Snart vet jag.

a kind of discovery

Kan man få för sig att man inte gillar Anish Kapoors konst? Det kan ju förefalla vara en rätt märklig fråga. Men ändå, någonting med det bombastiska uttrycket, det grälla, det slipade. Eller kanske något med att tillhöra den där skaran av storheter, nästan myter, som riskerar att göra publiken blind inför verken. När det gåtfulla falnar, suget mattas av? Jag vet inte riktigt. Men när jag möter hans konst ställs jag inför min egen oförsvarliga negligering och minns, väcker känslan av dessa magnifika skådeobjekt. Kraften. För är det en egenskap man verkligen kan lyfta fram i Kapoors artefakter måste det väl vara kraftfullhet. Verken ropar. De gastar och vrålar inte på ett skrämmande sätt, som exempelvis Bacons eller McCarthys verk gör, men de ropar, spelas på hög volym. Tunga jättar som i sin formliga mjukhet i vissa fall ser ut att väga nästan ingenting. Och i all sin rena, klara, knivskarpa perfektion är de också drabbande. De tar över rummen.

På Royal Academy i London öppnades nyligen en utställning med senare verk. En recension och en slideshow där Kapoor pratar om sitt konstnärskap finns hos The Economist.

"Han kallar sig ofta för verklighetskannibal"

Fortsätter att om kvällarna ta mig fram i en av de senare och beryktade dagböckerna. Med tidigare nämnda seminarie om ondskan i konsten, som jag alltså besökte under helgen, är mitt intresse åter förhöjt. I dagboken befinner man sig där det händer. I korta, kommenterande inslag reflekterar Norén över fångarna. Över farorna, ondskan, nazismen. Jag minns inte debatten från media när det begav sig, inte helt i alla fall. Och jag tror inte att jag följde den särskilt noga. Långsamt påminns jag nu om händelsernas absoluta kraft. Helgen gav mig även chans att finna ytterligare material. Som Dramatiska Institutets förste doktorand har Per Zetterfalk skrivit avhandlingen Inter Esse - Det skapande subjektet, Norén och Reality som kom ut 2008 på Gidlunds förlag. Han studerar Noréns uppsättning Kyla, den uppsättning där dramatikern går som djupast in i våldet, och Sveriges televisions största underhållningssatsning någonsin; Realitydramat Riket. Resultatet, säger baksidestexten, är en osedvanligt kraftfull studie av vår tids dramatiserade tillvaro. När jag läser Noréns dagböcker, på det långsamma presömnsätt jag gärna vill rekommendera, pendlar jag mellan uppskattning och skepsis. Så här långt kommen är det ett varvat tillstånd jag vant mig vid och gillar. Oavsett vilken sida som vinner när det avgörs har helgens informationstillkomster gjort mig uppmärksam på bokens värde. Som samtidsdokument av en huvudperson i ett drama utan motstycke.

När en mässa är som mest angelägen är orden rena!

Bok och Bibliotek, Göteborg 2009. Efter dessa fullspäckade dagar är jag nöjd och imponerad. Av arrangemanget, utbudet och de sammanlagda intrycken. Även om man ibland kunde önska lite mer skärpa i intervjuerna och att vissa talare skulle ge andra talare mer utrymme, har de seminarier jag besökt genomgående hållit hög nivå. Och stämningen har därtill varit så förbaskat trevlig. Vänliga och intresserade människor, både i de flesta montrar och bland besökarna. När den amerikanska Federico García Lorca-biografen strålar över mässans entusiasm är det helt enkelt fullt förståligt. Det som gläder mig allra mest är hur litteraturen står så centralt. Trots diskussioner om läsplattor, kommersiella syften och vinstpiskor i luriga tider finns det läslust, vetgirighet och en vilja att ta sig vidare i frågan om litteraturens varanden. Litteraturens gåtfullhet. Att hela tiden skriva från den gräns där man inte längre kan skriva. Alla läsares dröm om att förvandlas till en fiktiv karaktär. Postpoesi. Microprosa. Hur vi bör fly från den komplicerade texten liksom jagade av djävulen och söka oss till den komplexa, den som är enkel när vi väl lyckats förstå den. Att det uppstår inavel om litteraturen bara tar intryck av sig själv, att den liksom fotosyntesen måste vända sig utåt, se andra traditioner. Var går gränsen mellan att föra in poesin i berättelsen och att föra in berättelsen i poesin? Litteraturen som ger ord till den som inte har ord. Vår längtan efter verklighet. Eftersom vår omgivning är mättad av diskurser måste verkligheten vara det som fattas oss. Längtar vi efter en verklighet som distanserar oss från det vi kallar verklighet? Och hur formulerar man den spänning som gör livet levande i dikt, i litteratur? Dikten måste ha ett konkret hjärta och läsningen vara en ständig belägring av dikten och språket. Ordet måste vara litterärt, vi måste höra dess klang, dess fragment, dess ögonblick. Det måste bevaras öppet, latent, vibrerande. Kraften hos det rena ordet! Jag känner mig tagen, träffad av alla dessa författares och teoretikers uppfordrande anslag. Det är upplyftande att samtalen är så angelägna. Att alla dessa olika människor lyssnar och intresserar sig. Vi frågar fortfarande, för att vi fortfarande behöver fråga, för att vi alltid kommer att behöva fråga, om litteraturen, om konsten.

Bild: Agustín Fernández Mallo och Miguel Casado

och jag citerar

"och misstagets renhet avtecknar sig med långsamheten hos vingar mer genomskinliga än sin egen fart, med en långsamhet blekare än ämnena som traderats mellan släktleden: smak av kroppar under de nyföddas tungor, smak av eld under de sorgsnaste männens tungor.
Varje avstånd har sin vila."

Ur: Beskrivning av lögnen av Antonio Gamoneda
Bokförlaget Tranan, 2009

a poet's mind as a camera

Drawing in ink and color pencil
Federico García Lorca

Rik av ord, intryck och nya namn tackar jag min mässtorsdag.

Ett par reflektioner kring mässans första dag. En dag som inleddes i helt rätt tonläge, nämligen med en utmärkt dubbel på det intilliggande Mahogny, ett av inte allt för många ställen i Göteborg som serverar ordentligt kaffe. De spelade denna morgon opera på hög volym och stämningen var näsan uppluppen. Härefter följde det av Svensk Bokhandel arrangerade seminariet om hur bokbranschen möter den digitala utmaningen. Först gjordes en genomgång av en opinionsundersökning om svenska läsares vanor och preferenser kring läsande av böcker i dess olika former och därpå följde en föreläsning av Arild Björn-Larsen. Resonemangen var relevanta och väl värda att höra, en videoupptagning utlovades till Svensk Bokhandel. Efter dessa branschspecifika teknikaliteter har dagen ägnats åt litteratur. Fem ytterligare seminarier hann jag lagom med och bara ett av dem gjorde mig något besviken. Idéhistorikern Sven Eric Liedman och litteraturvetaren Lars Lönnroth skulle diskutera den subjektiva sanningen apropå sina memoarer. Visserligen var det mycket trevligt att lyssna på deras anekdoter om boksynta föräldrar och Lönnroth i hippiehår, deras vackra formulerigar om att använda pitoreska invektiv och försonlighet med orden. Men det är när de hastigt nämner polemikens förtjänster i kampen mot universitetsvärldens "farbror Lagom" och memoarskrivandet som form och funktion som man vill ha mer. Och det hinns självfallet inte med på de ynka tjugo minuter herrarna tilldelats. Nåja, i övrigt blev dagen fylld av renodlad tillfredställelse. Den mexikanske författaren Guillermo Arriaga (som skrivit manus till Babel, 21 grams och Älskade hundar) talade om de olika delarna av sitt författande. David Toscana och Ignacio Padilla, också de författare från Mexiko, samtalade om sitt förhållande till den latinamerikanska litteraturens traditioner. Den tjeckiske författaren Jáchym Topol, rumänskfödda litteraturvetaren Jeana Jarlsbo samt översättarna Stefan Ingvarsson och Anders Bodegård diskuterade vad som hänt med den östeuropeiska litteraturen sedan murens fall och vart litteraturen från Tjeckien, Polen och Rumänien är på väg i dag. Journalisten Elisabeth Åsbrinks och chefen för Uppsala stadsteater Linus Tunströms samtal behandlade det onda i konsten, med utgångspunkt i Lars Noréns pjäs Sju tre och en kommande teateruppsättning om det som hände i samband med den. Personligen hade jag önskat mig ett något bredare perspektiv, men det upplägg de valde gav istället chans till fördjupning kring nazism och kriminalitet. Sist men inte minst fick jag också tillfälle att höra översättaren Marika Gedin samtala med den spansk-katalanska författaren Nuria Amat, om autofiktion, galenskap och språk. Som om inte dessa internationella, givande händelser vore nog fann jag en hög med matig vinterläsning från Daidalos på väg hemåt.

Visuell tolkning av höst i ord

Ed Ruscha, "Fall All Leaves All Fall" (2009)
Gagosian Gallery

Räddning, i det lilla

För trött idag för att riktigt fungera letar jag bland slumpmässiga rader efter något som kan tala till mig, som kan gå in i det överlastade huvudet och betyda. Av sig själv utan hjälp stå för något eller vara, jag vill inte läsa idag, tycks det mig, vill istället intas av en rad eller en bild eller en färg, vilken som helst som bara fungerar. Försöker. Försöker Dickinson, Catullus, Rambach. De Quincey, Lovecraft, Murakami. Nej. Och sedan:

VIMPELSTADEN

Jag ser mina händer komma
De har lossnat
ur stycket

Jag är ingen där, jag är ingen
där i staden
Som jag singlar

genom nattens hål

Ur Vimpelstaden (1985), Ann Jäderlund

"and leave my book, I beg you, to the immortality that it deserves"

Det var inte så länge sedan jag läste Oscar Wildes The Picture of Dorian Gray. Hade lyssnat till P1s dramatisering och blivit påmind om Wildes subversiva, sugande text. Oron och rädslan. Spegelns förrädiska krafter. Simon Callow menar att Dorian Grays särställning beror på hur texten ofrånkomligt ekar av författarens eget liv. Om man, liksom jag, förförts av Wildes levnadsbana finnes information, kuriös såväl som annan, i Callows artikel i The Guardian.

Vad gör bilden?

Fotografiets göranden. Fotografens delaktighet och utanförstående, inaktivitet. Händelsers inramning. Signifikans. Performativitet. I en tid av medial uppluckring är den så ofta lyfta frågan om fotografiets, bildens, verkan givetvis fortsatt högaktuell. För ett par dagar sedan lyssnade jag på en mycket relevant föreläsning i ämnet: Torture Sexual Politics and the Ethics of Photography av Judith Butler. Hon framför stringenta, aktuella och modiga aspekter kring fotots roll, med utgångspunkt i krigsrapporteringen från Abu Gribe. Med Sverigeaktuella Kim Phúc, fotograferad av Nick Ut 1972 i den fruktansvärda bilden av den nakna, skrikande flickan vi alla sett, finns ännu ett skäl att lyssna på Butlers givande resonemang.

Stort tack till Mrs B. som informerade mig om Stanford on ITunes U, där ni finner föreläsningen.
Bild: Judith Butler fotograferad av Bracha L. Ettinger.

Orden! Orden!

Om jag verkligen anstränger mig och koncentrerar mig så kan jag väl, möjligen, känna en viss förståelse för de som tycker att hennes texter är svårtillgängliga. Kryptiska och fragmentariska. Uppslitna och osammansatta. Språkligt kalla och i brist på narrativ följsamhet. Men ändå, frågar jag mig, hur bra kan det bli? Hur klart och rent, hur frågande inför vad som är? Utan att ens ha läst ännu, bara genom att hålla och ögna kommer jag i rysning av Den svarta solen. Lotta Lotass.

"78. Längs den smala, snäva, långsträckta passagen ligger fyrkantiga, tunga, sträva, ljusgrå block. Det hårda, blanka golvet täcks av jämnt rektangulära plattor som bildar ett rutat, svagt sluttande, avsmalnande fält. Väggana är av mörk, polerad, blankad, glanskad, kornig sten vars glatta, släta ytor höljs av runna, vita, matta fläckar."

"Att resa hade för mig alltid varit ett försök att slå en bro till världen"

Det första som slåg mig när jag påbörjade läsningen av Michèle Lesbres roman Den röda soffan, från [sekwa], var upplevelsen av ärlighet. Berättandet ställs upp inför mig helt utan choser och manér och det är en egenskap som följer med texten igenom. Den enkla, dödliga människan, du eller jag, befinner sig i den oromatiserade, kanske gråskiftande världen, här. Man flyttar in i Annes, som berättaren heter, egen reflektion. Hon betraktar de landskap hon passerar längs den ryska järnvägen, byarna, försäljarna, vidderna, och det blir som att åka med henne i den betraktelsen. Som en både klassisk och annorlunda reseskildring. Hon minns Gyl, som hon nu reser mot för att återse. Tänker på Parisdamen Clémence, som hon brukar läsa för i den röda soffan och som hon tar ett glas vin med ibland mitt på ljusa dagen. Funderar över resandet, över språket och tystnaden. Kanske befinner hon sig i ett tillstånd, ett förflyttande, som hon väntat på hela livet?
Hon når så småningom fram till den ryska byn, möter människorna där, och beger sig snart hemåt igen. Själva händelseutvecklingen är inte central. Istället är det inom Anne det händer, här väcks frågorna och här finns svaren. Och det är denna inre dialog man vill åt när man fortsätter läsa. Värt att lyfta fram är också Lesbres förmåga att skapa rymd och mening i en så förefallande enkel historia. Stort i det lilla formatet, djupt i det till synes lättnådda. Lesbre lägger stundtals texten svindlande nära gränsen till det nostalgiska fallet, det franskmysiga och det måbraschabloniska, men klarar ändå hela tiden att hålla sig upprätt. Man förutser och vet, men väl framme vid de händelser man förutsett har hon redan hunnit avdramatisera sceneriet till något vanligt logiskt. Det här var det som hände. Det stora tänkandet, skapandet och de kvinnliga hjältinnorna citeras fritt och ofta och faktum är att det inte alls stör. Det pauserar och får mig att lyssna. En kontemlerande berättare skapar en kontemplerande läsare och man plockar med sig en bunt med textliga minnen att ta fram någon gång. "Jag glömde mig själv, eller var rättare sagt fångad, bedövad, berusad av den sorts ensamhet som uppstår när man reser, när man tillfälligt glömmer sina vanor och hållpunkter." Michèle Lebres Le canapé rouge bjuder välbehag, stillsam, lugn läsning och angenäma tankar om livet och tiden som går. Den passar helt enkelt utmärkt för en mörknande kväll i september.

Bild av William Chadwick (1879-1962).

Nu, två textrum

Jan De Maesschalck
Untitled 2006
Untitled 2003
Zeno X Gallery

To her, every word wasn't only material in itself,

Låt mig, igen, utnyttja sammanslagningens förhöjande effekter. Kathy Acker intervjuar William Burroughs om hans måleri och om det andra. Här är första delen, de övriga tre finner man i samma forum.

Två bläddranden

I en pockethylla för lyrik finner jag Kommentarer från en ormbunke av Joseph Brodsky och En tid mellan askan och rosorna av Adonis. Kan inte motstå dessa grönskande titlar och finner en blodfylld, sjungande poesi.

Vad skall jag tala om?
Nätter, dar. Eller ingenting.
Om ting eller människor.
Jag skall tala om ting,
ty människorna skall dö.
Tillvaron tar slut. Också min.
Det är meningslöst.
Som att tala i vind.
(J.B. ur Nature morte)

Jorden var inte en kropp. Den var ett sår.
Hur färdas man mellan en kropp och ett sår?
Hur vistas man där?
Såret förvandlas sakta till "föräldrar"
och frågan till rymd.
Ut i rymden, barn!
(A. ur Genesis)

Dubblerad

I Michèle Lesbres Den röda soffan läser jag hur berättaren läser ett citat ur en bok av Jankelevitch med en titel lånad av Rilke: "Vi behöver en underjordisk himmel och ett magiskt orsakssammanhang som undkommer vardagens prosaiska krav".

"painting as change, becoming, emerging, being-there"

Gerhard Richter
Venedig (Treppe), 1985
Oil on canvas

A bird twittered like a madwoman

Vill denna förmiddag gärna dela med mig av en anmälan av Hovering at a Low Altitude: The Collected Poetry of Dahlia Ravikovitch. Poeten har bland andra jämförts med Anna Achmatova, Sylvia Plath och Anne Sexton och lockar mig därmed till att upptäcka ett nytt namn.

"utan att någonsin kunna nöja oss med de ringa skäl som den bittra arkitekt som bestämmer över denna oändliga labyrint försöker lugna oss med"

Amfitryon (2000) 2009
Ignacio Padilla
Översättning av Hanna Axén
Bokförlaget Tranan

De senaste åren har det gått att skönja en tydlig vilja att behandla mystik kring historia och böcker i litteraturen. Genom diverse dokument, manus, brev, efterlämnade skrifter eller foton har berättelserna letat sig tillbaka i tiden, till krig och skuld eller till möten och förlorade kärlekar. Inte sällan har man hamnat i ett dunkelt bibliotek med hemlig ingång och letts fram till en specifik gömd bok med ett avgörande pappersark inskjutet för att aldrig finnas. Det rör sig ofta om relativt lättillgänglig och underhållande prosa. Frapperande uppslag, sidvändarmekanismer och friande spänningsdetaljer. Med dessa karaktäristika i tanken är det kanske inte så konstigt att inte fler av de läsare som hyllar inriktningen hittat vägen fram till Borges. Hans labyrintiska spegeleffekter och kryptiska spår har onekligen samma botten, men han kan som bekant inte alla gånger beskyllas för att vara lättillgänglig.
Möjligen skulle Ignacio Padillas roman Amfitryon, utgiven av Tranan, kunna placeras mellan dessa två poler, fungera som en sammansmältning. Underhållning och ivrig spänning tillsammans med tankekrävande pusselbitar och historisk tyngd. Romanens kärna, dess bultande hjärta, är schackkonsten. Kring dessa svartvita partier kretsar romanens herrskara hungrigt jagande efter vinst och på samma bräde avgörs öden rörande så många fler individer än vad man inledningsvis kan ana. Historien berättas av fyra olika jagröster som ansvarar för var sin del av boken. Handlingen är i övrigt svårbeskrivlig och lämnar efter sig ett flertal frågor kring hur saker egentligen hängde ihop. Bokens inledande del beskriver ett schackparti på ett tåg, där två karaktärer sätter sina identiteter på spel. En vinner och slipper åka mot en säker död vid fronten, en annan förlorar möjligheten att leva ett stillsamt banvaktsliv på sträckan München-Salzburg. Att nämna namn i detta sammanhang är lönlöst, det blir helt enkelt för många. Därtill är namn och identitet ett högst flytande begrepp i Padillas värld.
Det finns två huvudsakliga anledningar till att jag sugs in i denna värld och varmt vill rekommendera Amfitryon. Den första är gåtan. Padilla har vaskat fram en historia verkligt klurig och det kräver både koncentration och lust för att kunna följa dragen. I vissa lägen hjälper inte ens det och man går bort sig bland falska och riktiga schackgenier. Men det romanen förlorar på tvära handlingskast och utelämnande av detaljer vinner den när gåtan av samma skäl hamnar i ljuskäglans mittpunkt. Med en nästan byråkratisk korthet flyttas man från det ena decenniet till nästa, från Buenos Aires till Cruseille och till London. Det är ett livsfarligt labyrintiskt kodsystem som skall finnas och förstås, det är spökskrivare, tavelförfalskare och mänskliga ersättare i nazismens högkvarter. Att Padillon kan sina liknelser och metaforer, och snirklar fram dem till sin läsare i de mest prunkande, snyggintellektuella och själfyllda formuleringar man kan föreställa sig räddar berättandet undan all form av tråkighet. Det är kargt och det är elegant och min tanke går förutom till Borges till så spretigt sammansatta likheter som Chandler, García Márquez, Auster och kanske till och med Kafka. Just García Márquez är intressant eftersom Padilla är en av grundarna till den så kallade Crackrörelsen från 1996, vars manifest tillkännager en vilja till brott mot den latinamerikanska litteraturens tradition av magisk realism och hemlandsfokus. Padillas roman kan stolt visa upp sitt internationella perspektiv i det avseendet men vad gäller den magiska realismen blir jag något mer fundersam. Visst är ramarna verkliga, till och med emellanåt verklighetsbaserade, och det som händer inom dessa ramar är inte direkt övernaturligt och surrealistiskt om man jämför med inriktningens mest flagranta exempel. Men gåtfullheten och framförallt berättarrösternas oförmåga att nå sanning och pålitliga minnen ger oupphörligen känslan av förhöjd verklighet. Bedrägligheten och lögnen har höljt all insikt i skugga likt ett täcke av damm i ett sedan många år orört hus. Slutligen kan jag bara hoppas att Padillas roman så småningom kommer ut i pocketutgåva och hamnar i händerna på gemene pocketman. Det förtjänar den verkligen.

År 2000 tilldelades Amfitryon det prestigefyllda priset Premio Primavera Novela för bästa spanskspråkiga roman.

"Jag tyckte att boken var så viktig att jag skrev nummer 1 i den."

Läser en intervju med Stewe Claeson i tidningen Svensk Bokhandel. Han berättar om sitt samlande och om sitt listskrivande. Hans första bok var Onkel Toms stuga. Året var 1953 och han fick den av en släkting som var hembiträde i en fin familj. Han skrev nummer 1 i den. När han senast införskaffade en bok fick den bli nummer 10747. Vissa enskilda böcker struntar han i att numrera, bekantas böcker utgivna på eget förlag till exempel. Sedan berättar han lite mer om hur han sorterar och för in titlarna i en associationskatalog, om hur han har hyrt ett förråd då han insåg att hans nya övervåning endast klarar en vikt på 325 kilo per kvadratmeter, och om 36 års samlande av tidskrifter som The Paris Review och The American Poetry Review. Jösses. Jag blir imponerad, inspirerad och något orolig över vad mitt eget biblioteksgolv mäktar med i kilogram.

I would wish it on no one to be me

Jag är mycket förtjust i ordet synergi, från grekiskans syn-ergos, arbeta tillsammans. Genom samverkan mellan olika faktorer nås större resultat än summan av varje dels verkan. Får lära mig att de muskler som drar i samma skelettdel från båda ändar kallas, fast att det mer klingar politik än anatomi, synergister. Och att samverkan mellan gudomlig och mänsklig kraft inom teologin kallas synergism. Eller förhöjda värden inom enzymologin. 1+1=3. Så länge det rör sig om goda saker gillar jag synergieffekter.
Så var an denna öppning? Jo, jag kom att tänka på detta syn-ergos när jag fann en artikel om Robert Walsers författarskap, skriven av J. M. Coetzee: "The Genius of Robert Walser". En författare som man håller mycket högt diskuteras av en författare som man håller mycket högt. Det kan helt enkelt inte resultera i något annat än förhöjda effekter. När den yngre av dem dessutom smyger in citat från Elias Canetti känns det 100% som fredag.

Havet och stilen

Två klassiker får följa med hem idag. Först den som bär den sjungande, sugande titeln Wide Sargasso Sea, av Jean Rhys (1870-1979). På framsidan på det exemplar jag kommit över står det "A powerful and haunting book, thick with bright colour and deep, dark thoughts. Mesmeric and unforgettable." Hur gärna blir jag inte jagad av en bok fylld av djupa, mörka tankar. Av alla de texter som finns skrivna om Jane Eyres gömda kvinna, the madwoman, finner man här en fiktiv fortsättning där kreolkvinnan får upprättelse, mening. En slags omskrivning av det som hände. Jean Rhys egen facsinerande och stundtals sorgliga historia beskrivs närmare i aktuella The Blue Hour av Lilian Pizzichini. Hur jag har kunnat missa denna dominikanska pärla fram tills nu, trots författarinnans nära kontakt med Ford Madox Ford, vet jag inte riktigt men nu väntar ändring.

Raymond Queneaus (1903-1976) Stilövningar från 1947 har länge stått som ett bokhyllemåste och nu är även den tryggad. Jag vill minnas att jag tidigare påpekat att litterär humor inte är det jag främst prioriterar, till det utgör Queneau ett kärt undantag. Hans stilövningar är helt enkelt magnifika. 99 varianter av samma lilla händelse på bussen och senare i andra ändan av staden. Det är noterat, metaforiskt, drömskt, subjektivt, negerande, homeologiskt, onomatopoetiskt, enträget, luktande, grupperat efter permutationer, zoologiskt och sannolikt. Till exempel. Och enligt min smak är det briljant. Utöver all denna bjussande humor är det dessutom en intressant inblick i språklig kapacitet. Nu skall jag läsa om.

The essential patterns of metaphor

Lyssnar, för jag vet inte vilken gång i ordningen, på den andra av Jorge Luis Borges föreläsningar från 1967; The metaphor. Med stillsamma formuleringar och exempel förklarar han likheten mellan Platons önskan att vara natten och kunna se sin älskade med tusen ögon, de okända stjärnorna som tittar ner och Chestertons monster gjort av ögon. De få, ständigt upprepade metaforiska paren. Den oändliga variationen, hur varje mönster av metaforer blir ny i varje uttalande. Om man utgår från den kinesiska metaforen om världen som "the ten thousand things" och filtrerar den genom antagandet att en metafor är två saker länkade samman får vi, och här ursäktar sig Borges för sin algerbra, 10000 gånger 9999, gånger 9998 och så vidare. Summan är inte oändlig, men den utmanar onekligen vår fantasi. Med den summan i tanken uppstår lätt frågan om varför den språkliga konsten och språket i övrigt fortsätter att använda samma mönster. Kanske är föreläsningens finaste exempel Robert Frosts rader:

The woods are lovely, dark, and deep,
But I have promises to keep,
And miles to go before I sleep,
And miles to go before I sleep.

Raderna är så perfekta, menar Borges, att man först inte tänker på deras "tricks", men, fortsätter han, all litteratur är gjord av "tricks".

Bild: The Unexplained, 2005
Christopher Orr
Hauser & Wirth

"steg för steg, på insikternas linjära väg"

Om Imre Kertész, och den ungerska litteraturen.

Nobelföreläsningen 2002
"Imre Kertész and his time" - György Spiró
"Imre Kertész The Stranger" - Helga Leiprecht

It took me a while to realize it was the night.

I väntan på tid och 2666 läser jag novellen Gómez Palacio. Roberto Bolaño. En 15 minuters lång koncentration av underfundig melankoli. Mexikansk öken, natt. Främlingar och möten som passerar förbi lika obemärkt som vore de endast något man drömt de sista i ett sträck sömnbelönade timmarna efter en vankande natt. Jag, det vill säga han som berättar, det vill säga någon som skulle kunna vara mannen som hållit pennan, det vill säga en möjlig Bolaño, går upp för att se ut genom motellfönstret mot ökenmörkrets färgskalor, dricker något, kontrollerar att allt är låst, går åter till sängen, måste gå upp igen, till toaletten, fram till fönstret, se ut på natten... Han tänker på evigheten. Kommer i samma stund på att det är en pinsam tanke. Fortsätter. Bolaños texter fortsätter att med sin täthet gripa tag. De skapar en stämning, ett stämningsläge, så tätt att det förefaller rumsligt. Som att det går att röra vid. Om Bolaño hade formulerat det så hade han kanske genast rättat sig och sagt att det var en löjlig tanke. Låt gå för det, men, läs novellen. Gómez Palacio ingår i Last Evenings on Earth and Other Stories och är översatt från spanskan av Chris Andrews. Tidigare har jag skrivit om novellerna Enrique Lihn och Clara.

Om att se där man står

I fredags var det vernissage på Hasselblad center i Göteborg: Mikael Olsson - Södrakull Frösakull. Under sex år har den Göteborgsbaserade fotografen dokumenterat två hus av möbelformgivaren tillika arkitekten Bruno Mathsson, hans åretruntboende Södrakull och sommarbostaden Frösakull, båda i ett övergivet och orört tillstånd. Det senare av dem har fotografen haft tillgång till, flyttat in och levt i, fotograferat som en invånare. Södrakull däremot är iakttaget utifrån. Genom gardinhöljda och speglande fönsterrutor fångar bilderna en stolskarm, en del av en hylla, ett par böcker. Så som sig bör på stora vernissager var lokalerna på Götaplatsen i fredags späckade med vernissagefolk och vernissagestämning. Att ge besökarna en chans att ta in och greppa utställningens uttryck och innehåll var inte stundens främsta syfte. Jag hann uppfatta en poesi om minne, tid och förfall. Ett gåtfullt berättande om det vanliga. Lugna färger och detaljers skönhet. Också ingroddhet. Men jag ämnar återvända snart för ett mer stillsamt möte med Mikael Olssons bilder och ser fram emot det.
Utställningen på Hasselblad var inte det enda öppnandet denna helg. Också Göteborgs femte internationella konstbiennal What a Wonderful World har invigts. När jag nyligen fick reda på att denna bland mycket annat bjuder på What Will Come (Has Already Come) av den sydafrikanske konstnären William Kentridge (som jag för någon vecka sedan lade ut en film av här på OWA) blev det uppenbart att ett byte av riktning blivit nödvändigt. Vad är det med denna tendens att inte besöka saker som händer i ens egen nära omgivning? Jag kan inte begripa det och jag tycker att många jag diskuterat saken med erkänner samma skumma beteende. Jag tar iallafall Kentridge besök som ett tecken, nu skall jag gå på biennal. Jag skall läsa på och utnyttja möjligheten att se och uppleva i ett så annars skralt kulturklimat. Kanske kommer jag att uppskatta det? What a Wonderful World pågår till och med 15e november.

Bild: Mikael Olsson

Paul som Paul, om eftermiddagen

O little root of a dream
you hold me here
undermined by blood,
no longer visible to anyone,
property of death.

Curve a face
that there may be speech, of earth,
of ardor, of
things with eyes, even
here, where you read me blind,

even
here,
where you
refute me,
to the letter.

"O Little Rot of a Dream"
Paul Celan (Paul Antschel), 1920-1970
Översättning av Heather McHugh och Nikolai Popo

Hur kittlar inte Coetzee?

Log redan när jag läste Slow man. Över hur Costello traskade in i nästa roman och liksom tog över. Över sinnerikheten och över det lätta, mitt bland alla gåtfulla metatricks. Jag blev underhållen. Innan dess hade jag läst och beundrat Coetzees prosa för dess klarhet, dess berättande skärpa. Jag behöver nog läsa om för att mer exakt beskriva vad det var som jag fann annorlunda i förhållande till annat, men något i den riktningen. Klart. Med de nyare sidorna i hans berättande, de luriga, utmanande sidorna rent fiktivt, blir saken självfallet en helt annan. När jag läser baksidestexten till hans nya Summertime skrattar jag högt. Han tänker uppenbarligen inte bromsa in denna lekfulla linje att hantera förväntad skrivkramp i Nobels namn. En biograf skriver om den bortgångne J. M. Coetzee och intervjuar hans tidigare kvinnor för att få en levande bild. Fram träder ett personporträtt av en tafatt älskare och en socialt handikappad person. Och... en högst medioker författare. Som sagt, kittlande. Coetzees Summertime träder in på höstens läslista. Inte minst för att han faktiskt skriver en bok om sig själv som död.

Eller utbyte av behagliga ord.

"This is me in what's left of the library. If you could magnify this picture sufficiently you could see motes levitating around me - cold ashes of books. This picture was made on the day I got the bulletproof vest. It was one of the happiest days of my life, this life. A bulletproof vest significantly increases your (well, my) chances of survival. The sniper has to shoot you in the head to kill you. Which is why I cut my hair so short, to make my head smaller. Sometimes I feel like a fucking Joan of Arc, except I have no army and no voices to guide me."

Ur "A coin", Aleksandar Hemon.

Hemon är en relativt ny bekantskap, en uppskattad sådan så här långt. Hans innovativa bruk av bilder tillsammans med texten för tanken till Sebald. Texten ovan refererar dock till en bild som inte finns närvarande. Det är med andra ord upp till läsaren att föreställa sig.

Om att sakna böcker att tappa i badet.

Jag är vankelmodig inför de digitala böckerna. Å ena sidan vill jag hylla förändring och utveckling, situationen Är en annan. Den mediala sprinterbana vi befinner oss på går inte att komma ifrån och jag tänker inte förneka att det också finns många förtjänster. Men ändå, den andra sidan, boken. Den dammiga, doftande, reella boken. Och självfallet, bokhandlarna. Antikvariaten. Det är inte annat än att man ryser vid tanken på att dessa oaser att strosa i inte skall kunna finnas kvar. De känns livsnödvändiga för vart samhälle. Nåja, jag skall inte gå inte i denna komplexa debatt här och nu, utan enbart rekommendera en läsvärd artikel i frågan: "Out of print" av John Sutherland (som skrivit boken The Boy Who Loved Books). Ett par bokhistoriskt relevanta böcker presenteras och en och annan nostalgisk tanke framförs.

As most works of art (including photographs)

Stundande mörkare och blåsigare kvällar brukar innebära fler dokumentärer för min del. Denna vana har redan inletts för i år och jag har hunnit med två sevärda filmer: Peter Beard - Scrapbooks from Africa and Beyond av Guillaume Bonn och Jean-Claude Luyat samt Black White + Grey - A Portrait of Sam Wagstaff + Robert Mapplethorpe av James Crump. Den förstnämnda ger ett personligt porträtt av den amerikanska fotografen Peter Beard. Stora delar av filmen utspelar sig i det Afrika, Kenya, han efter att ha läst Karen Blixen inspirerades att åka till. Det är lätt att beskåda Beards färgstarka, afrikapåverkade fotokollage med sluten och kanske fördomsfull blick. Med en genomgång av Beards relation till den enorma kontinenten, hans makalösa bilder av vilda djur och hans framlyftande av det traditionella afrikanska måleriet med i blicken kan man lättare se klart. I filmen behandlas även Beards nära vänskap med Francis Bacon, samt de händelser som ledde fram till att Bacon målade flera porträtt av honom. Dokumentären om Beard är inte längre än en timma lång, och den är inte alla gånger djuplodande och neutral i sin röst. Att den är intressant och mycket sevärd, särkilt för Beards tidiga produktion, är det dock ingen tvekan om.
I filmen om Wagstaff och Mapplethorpe blir upplägget ett annat. Här porträtteras två famösa (iallafall en av dem) konstkaraktärer från 70- och 80-talets New York. Vi får höra Patti Smith, som levde med paret, berätta om hur Robert kommer lycklig hem en kväll och säger sig ha träffat en man som tycks ha allt. Han är snygg, konstkunning, smart, han har kontakter och han har pengar. Robert hade träffat kuratorn och konstsamlaren Sam Wagstaff. Trots 25 års åldersskillnad männen emellan kom de att utgöra ett symbiotiskt par, fram till deras alltför tidiga bortgång i AIDS. Sam förde in Robert i konstkretsarna och fick hans namn att blomstra, trots eller kanske just på grund av den unge fotografens kontroversiella bilder. Robert i sin tur tog Sam till undre världar av droger och gaykultur, och tog bilder som kom att ingå i Wagstaffs ojämförliga fotografiska samling. Black White + Grey har en traditionell dokumentär uppbyggnad där pusselbitar läggs på plats och viktiga, kärleksfulla röster sammanförs och skapar levande, fascinerande porträtt. Vid minsta intresse för denna rika period i konsthistorien är dokumentären därför viktig och given att se.

Övre bild: Fotokollage av Peter Beard.
Nedre bild: Robert Mapplethorpe och Sam Wagstaff.