"Att resa hade för mig alltid varit ett försök att slå en bro till världen"

Det första som slåg mig när jag påbörjade läsningen av Michèle Lesbres roman Den röda soffan, från [sekwa], var upplevelsen av ärlighet. Berättandet ställs upp inför mig helt utan choser och manér och det är en egenskap som följer med texten igenom. Den enkla, dödliga människan, du eller jag, befinner sig i den oromatiserade, kanske gråskiftande världen, här. Man flyttar in i Annes, som berättaren heter, egen reflektion. Hon betraktar de landskap hon passerar längs den ryska järnvägen, byarna, försäljarna, vidderna, och det blir som att åka med henne i den betraktelsen. Som en både klassisk och annorlunda reseskildring. Hon minns Gyl, som hon nu reser mot för att återse. Tänker på Parisdamen Clémence, som hon brukar läsa för i den röda soffan och som hon tar ett glas vin med ibland mitt på ljusa dagen. Funderar över resandet, över språket och tystnaden. Kanske befinner hon sig i ett tillstånd, ett förflyttande, som hon väntat på hela livet?
Hon når så småningom fram till den ryska byn, möter människorna där, och beger sig snart hemåt igen. Själva händelseutvecklingen är inte central. Istället är det inom Anne det händer, här väcks frågorna och här finns svaren. Och det är denna inre dialog man vill åt när man fortsätter läsa. Värt att lyfta fram är också Lesbres förmåga att skapa rymd och mening i en så förefallande enkel historia. Stort i det lilla formatet, djupt i det till synes lättnådda. Lesbre lägger stundtals texten svindlande nära gränsen till det nostalgiska fallet, det franskmysiga och det måbraschabloniska, men klarar ändå hela tiden att hålla sig upprätt. Man förutser och vet, men väl framme vid de händelser man förutsett har hon redan hunnit avdramatisera sceneriet till något vanligt logiskt. Det här var det som hände. Det stora tänkandet, skapandet och de kvinnliga hjältinnorna citeras fritt och ofta och faktum är att det inte alls stör. Det pauserar och får mig att lyssna. En kontemlerande berättare skapar en kontemplerande läsare och man plockar med sig en bunt med textliga minnen att ta fram någon gång. "Jag glömde mig själv, eller var rättare sagt fångad, bedövad, berusad av den sorts ensamhet som uppstår när man reser, när man tillfälligt glömmer sina vanor och hållpunkter." Michèle Lebres Le canapé rouge bjuder välbehag, stillsam, lugn läsning och angenäma tankar om livet och tiden som går. Den passar helt enkelt utmärkt för en mörknande kväll i september.

Bild av William Chadwick (1879-1962).