Kan man få för sig att man inte gillar Anish Kapoors konst? Det kan ju förefalla vara en rätt märklig fråga. Men ändå, någonting med det bombastiska uttrycket, det grälla, det slipade. Eller kanske något med att tillhöra den där skaran av storheter, nästan myter, som riskerar att göra publiken blind inför verken. När det gåtfulla falnar, suget mattas av? Jag vet inte riktigt. Men när jag möter hans konst ställs jag inför min egen oförsvarliga negligering och minns, väcker känslan av dessa magnifika skådeobjekt. Kraften. För är det en egenskap man verkligen kan lyfta fram i Kapoors artefakter måste det väl vara kraftfullhet. Verken ropar. De gastar och vrålar inte på ett skrämmande sätt, som exempelvis Bacons eller McCarthys verk gör, men de ropar, spelas på hög volym. Tunga jättar som i sin formliga mjukhet i vissa fall ser ut att väga nästan ingenting. Och i all sin rena, klara, knivskarpa perfektion är de också drabbande. De tar över rummen.På Royal Academy i London öppnades nyligen en utställning med senare verk. En recension och en slideshow där Kapoor pratar om sitt konstnärskap finns hos The Economist.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar