Lyssnar, för jag vet inte vilken gång i ordningen, på den andra av Jorge Luis Borges föreläsningar från 1967; The metaphor. Med stillsamma formuleringar och exempel förklarar han likheten mellan Platons önskan att vara natten och kunna se sin älskade med tusen ögon, de okända stjärnorna som tittar ner och Chestertons monster gjort av ögon. De få, ständigt upprepade metaforiska paren. Den oändliga variationen, hur varje mönster av metaforer blir ny i varje uttalande. Om man utgår från den kinesiska metaforen om världen som "the ten thousand things" och filtrerar den genom antagandet att en metafor är två saker länkade samman får vi, och här ursäktar sig Borges för sin algerbra, 10000 gånger 9999, gånger 9998 och så vidare. Summan är inte oändlig, men den utmanar onekligen vår fantasi. Med den summan i tanken uppstår lätt frågan om varför den språkliga konsten och språket i övrigt fortsätter att använda samma mönster. Kanske är föreläsningens finaste exempel Robert Frosts rader:The woods are lovely, dark, and deep,
But I have promises to keep,
And miles to go before I sleep,
And miles to go before I sleep.
Raderna är så perfekta, menar Borges, att man först inte tänker på deras "tricks", men, fortsätter han, all litteratur är gjord av "tricks".
Bild: The Unexplained, 2005
Christopher Orr
Hauser & Wirth
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar