Suckade... och fann

En sådan där period igen, när tiden går och man skyggt ryggar tillbaka inför alla göremål. Borta är associationer och fritt, oplanerat tänkande. Som om någon hört mitt överdrivna klagorop stötte jag på ett lovande forum att pausa i och upptäcka att andra har tid att tänka. När jag under en snabb titt finner namn som Mann, Bernhard, Roth, Milton, Coetzee, Jelinek, Sebald, Proust, Duras, Handke, Eliot, Beckett, Larkin, Bolaño, Blanchot och Wallace är medikamentet uppenbart. Parasitisk överlevnad under överlastade veckor. This Space är platsen om någon vill pröva samma metod.

Hej där läsaren!

Fernando Pessoa
Ode till havet och andra dikter av Álvaro de Campos
Översättning: Lars Axelsson
Pontes

Att läsa "Ode till havet", titeldikten i en ny samling med dikter av Fernando Pessoas heteronym Álvaro de Campos, är att företa en resa. Hur förutsägande och slitet ett sådant påstående än kan låta vill jag gärna stå fast vid det ett ögonblick. En resa, därför att diktjaget i "Ode till havet" inte går med på något annat. Att du skulle sitta kvar i det rum där du befinner dig, fortsatt läsande, är inte ett alternativ. Du måste med. Hej där!, ropar han. Hej där! Hej där Hej där! Och dikten ger sig iväg ut till havs med dig ombord. Till en början är det stillsamt och reflekterande, rentav vänligt. Betraktaren ser en liten ångare närma sig lång där ute. Men det som börjar lugnt en disig gryning vid kajkanten, med den ratt som berättarrösten säger sig ha inom sig lugnt snurrande, pumpar bara ett par sidor längre fram igång och når snart ett vansinnigt tempo. Över världshaven, den moderna civilisationen och historiens bataljer. Fartygsredskap rabblas, pirater och havsvidunder. Vår berättare vill tillhöra havets barbarer, tillhöra deras väsen, underkasta sig sina härskare. Det gapas och stånkas, han svär och vräker ur sig vidrigheter om våldtäkter och sönderstampade ögonglober. Å-å-å-å-å-å-å-å-å-å-å-å-å!

Fortsättningen finner man här.

Lånar mänskliga tankar på advent

"Det slog mig en gång att en människa visserligen är barn till sina föräldrar, men att dessa två i sin tur är barn till sina fyra föräldrar, som i sin tur är ättlingar till de åtta personerna i tidigare led... Man behöver bara räkna vidare i ytterligare något dussin generationer för att hela mänskligheten i all dess ofantlighet ska ingå i samma krets. Vi har alla vårt ursprung i en enda gemensam förfader. Enkel aritmetik visar att den vackra förhoppningen som uttrycks i det kinesiska talesättet "vi är alla bröder" inte bara är tomma ord, utan stöds av biologiska bevis. I teorin är vi alla hela mänsklighetens avkomma, och varje individ bär på ett koncentrat av de egenskaper som mänskligheten har samlat på sig under dussintalets generationer. Så är en människa då en egen individ? Är hon bara en människa?"

Ur Maqiao (Maqiao cidian)
Han Shaogong
Översättning: Anna Gustafsson Chen
Panache, 2009

We listened intently

När jag nu ändå var inne på The New Yorker passar jag på att länka till en novell av Don DeLillo: Midnight in Dostoevsky. Om två unga mäns intensiva spekulationer kring en främling de möter på stadens gator och de utmaningar han bjuder dem.

The smell of books and the smell of other things

Orhan Pamuk läser My Russian Education av Vladimir Nabokov, som publicerades i The New Yorker i september 1948. Inläsningen omges av ett intressant och givande samtal mellan Pamuk och tidskriftens litteraturredaktör Deborah Treisman. Om Nabokovs svårighet att skriva om fadern. Om Pamuks livslånga inspiration från Nabokovs skrivande. Om gränsen mellan det fiktiva och det autobiografiska. Och mycket mer.

Nyförvärv och löften

Diverse boktitlar tar återigen min uppmärksamhet i anspråk. Först The Wasted Vigil av Nadeem Aslem. Jag har visserligen inte läst Kartor för vilsna älskande och skall erkänna att jag valde bort den som insmickrande och förutsägbar (utan att egentligen veta om så var fallet). Denna nya titel kan möjligen hamna i samma fack men någonting säger mig att den är värd ett försök. Afghanistan är platsen. Människor kommer resande, sökande efter något eller någon. Hur det utvecklar sig återstår att se. Härpå vill jag nämna modernism - The Lure of Heresy av Peter Gay. Med blicken mot gränser, definition, karaktäristiska uttryck och helhet, snarare än regelrätt historieskrivning hoppas jag på informationstung och inbjudande läsning om en period som åtminstone inte jag tröttnar på att läsa om. Korresponderar bra med Tom Sandqvists nya Ett svunnet Europa - om modernismens glömda rötter som jag för närvarande befinner mitt i. Jag har också kommit till insikt om att jag vill läsa den så ofta bläddrade i Silverfisken av Sofia Rapp Johansson. Dess fruktansvärda rader tycks skapa ett unikt textrum, ett gränsbalanserande. Skör poesi om verklighet där det absurda, det ironiska, på något obegripligt vis lurar i utkanten. Sist men inte minst tror jag mig längta efter att börja läsa Steven Galloways omtalade The Cellist of Sarajevo.

det sanna

"När sanningen sätts i verket skiner den fram. I varje dikt
en liten dörr. Hör du hur den tecknar sig i rösten? Där
bakom verkar drömmandets obegripligt invecklade
skeenden. Du sover lite kanske, rör dig oroligt i
sömnen. Sanningen

överskrider de verktyg vi har att gripa den med. Det låter
enkelt."

Ur (Sofia. Platon. Heidegger. Och raden av älskare),
ur Ögonblicket är för Pindaros ett litet rum i tiden.
Magnus William-Olsson
Wahlström & Widstrand, 2006.

Mysterious Deaths

Upptäckte att Svt nyligen visat Christina Clausens mycket sevärda dokumentär om konstnären Keith Haring och att den fortfarande finns där till beskådan. The Universe of Keith Haring. För mig har Haring tidigare utgjort ännu ett välkänt konstnärskap som jag vetat om och delvis kunnat, men inte haft någon riktig insyn i. Clausens dokumentär kan råda bot på all form av blasé inställning och man bjuds på en ren fest av Keiths vansinniga produktivitet och frihet. Från konservativ småstad i Pennsylvania till konstscenens centrala händelser. Madonna, Jean-Michel Basquiat, Andy Warhol, Yoko Ono och David LaChapelle susar förbi och det är ett stort Ja! rakt igenom. Glädje, energi och en enorm skicklighet. Men också sorg och saknad. När Haring tragiskt nog diagnostiserades med AIDS 1988 ökade arbetsintensiteten ytterligare, det fanns så mycket som behövde göras. Se den här dokumentären, helt enkelt. Trots ett par onödiga specialeffekter vad gäller insomning och annat, är den omistlig.
Jag vill också nämna en nyutgivning av Sighsten Herrgårds och Carl Otto Werkelids bok Sighsten från 1987. Nu med nyskrivet förord av Werkelid och efterord av vännerna Lotta Lewenhaupt och Gittel Oldbring samt läkaren PehrOlov Pehrson. Åter igen skaparsinne, mod och kraft. Återigen personligt och mänskligt. Med minnena från epidemins inledande skeenden dunkla av barnperspektiv ser jag fram emot att läsa om en av dess viktiga rollfigurer.

says I beg to differ

Waterfall of Fundiments
Pat Steir, 1990
Cheim & Read

Som de säger, adverb.

Närvarons Regina återigen på svenska, inte en dag för tidigt. Handfast och underhållande. Rakt in i läsarhjärnan som en redig elvakaffe. Javisst. Bokens utseende och titel kunde inte vara mer träffande. Det ryktas om konstens placering i historien och om minnesbryderi. Anders Bodegård som förut. ellerströms. Behov har uppstått och det osar jullovsläsning.

Utmed hela havet vandrade bergen i långa högtidliga kurvor, i uddar och vikar som skar djupt in i ödemarken.

Idag undrar man om det någonsin passerat en gråare dag. Om taket förut varit så tätt mot ljuset. Gav mig ut en stund i skymningen, tog båten till grannön i ett ärende, och regnet öste ner, vinden lika ihärdig. Vackert som en tavla i all sin gråa intighet. Kom att tänka på ett inlägg jag gjorde här i maj. Om Fröding och grönskan. Nu är det istället som om hela jorden genomgår förmultning. God tid för en årlig vana, tänkte jag, åter hemma i torrt, belyst hem. Och började läsa: "Höstens lugna gång mot vinter är ingen dålig tid. Det är en tid för att bevara och säkra och lägga upp så stora förråd man kan. Det är skönt att samla det man har så tätt intill sig som möjligt, samla sin värme och sina tankar och gräva sig en säker håla längst in, en kärna av trygghet där man försvarar det som är viktigt och dyrbart och ens eget. Sen kan kölden och stormarna och mörkret komma bäst de vill. De trevar över väggarna och letar efter en ingång men det går inte, alltihop är stängt och därinne sitter den som varit förtänksam och skrattar i sin värme och sin ensamhet."

Ur: Sent i november av Tove Jansson

We see that world multiply itself

Hos förnäma Art in America skriver David Ebony om en intressant bok; Painting in Proust: A Visual Companion to In Search of Lost Time (Thames & Hudson, 2008) av Eric Karpeles. Den har något år på nacken, likväl är jag mycket glad över upptäckten. Påhittade, bortglömda och klassiska konstverk vimlar runt i spaningen och används flitigt av Proust i de mest skilda syften. "A kind of meta-art criticism within the narrative", säger Ebony. Många intressanta infallsvinklar vad det verkar och jag ser fram emot att ta del av dessa analyser av narrativa ekfraser och intermediala finesser.

Bild: Woman Holding a Balance (1662-63), Jan Vermeer.

Hans heteronymers organiska ursprung

I ett brev till Adolfo Casais Monteiro skriver Fernando Pessoa den 13 januari 1935 följande: "Ända sedan jag var liten har jag haft en tendens att runt omkring mig skapa en fiktiv värld, att omge mig med vänner och bekanta som aldrig har existerat. (Jag vet naturligtvis inte om de faktiskt inte har existerat, eller om det är jag själv som inte existerar. Beträffande sådant bör man inte vara dogmatisk, och inte heller beträffande någonting annat.) Så länge jag har känt mig själv som den som jag kallar jag har jag i mitt inre noga utformat olika fiktiva gestalter med avseende på utseende, sätt att röra sig, karaktärer och levnadshistoria, gestalter som jag, fastän de är overkliga, har uppfattat som lika synliga och förbundna med mig som tingen i det som vi, kanske felaktigt, kallar det verkliga livet. Denna tendens, som jag minns mig ha haft så länge jag har uppfattat mig själv som ett jag, har alltid funnits hos mig. Den typ av musik som gör mig hänförd har förändrats lite, men den har aldrig förändrat sitt sätt att vara hänförande."

"I den svärtan härskar ett sådant raseri kring vetandet, det finns spioner av blått"

Man kan föreställa sig hur välrenommerade ord vaskats upp ur djupa okända vatten, slumpmässigt valts ut och kommit till världen för att lämnas vid kanten, kippande efter luft. Att någon med stor kunskap av samma slumpmässiga makter råkat gå förbi just då och inlett livräddning. Någon ensam, grubblande. Som satt sig ner vid orden och försökt sortera fram mening. Och funnit den där i gruset. Efter att ha läst Cees Nootebooms diktsamling En staty av frågor ett par gånger är jag fortsatt tyst inför den, på ett sätt som förvånar mig. Hur kan dessa knappt trettio dikter skapa så intrikata tankespår och samtidigt sådan svårighet att sätta ord på det hela. Att jag uppskattar dem har jag iallafall förstått. Deras antika vithet (att tala om denna falska ickefärg i sammanhanget passar särskilt väl), deras motsatspar och molande upprepningar. Kommer ingenstans, alltid samma människa, det har vi alltid varit, kommer att förbli. Han laborerar med element och natur, med bild och symboliska färger. Jag tänker ibland på kinesisk poesi. "Utan svar tynar sökandet bort, utan frågor förtärs svaren av törst." Jag vet fortfarande inte vilken värld Nootebooms poesi placerar en i. Det är min egen, hans egen. Den vanliga världen. Men också en metafysisk värld som aldrig funnits, en som skrattar underfundigt, en som upplöses och dunstar. Lyckas separera sig själv och sitt diktarjag, tror jag, eller är det diktarjaget och dikten som skiljs åt? Landar på varje rad som vore den honom okänd. Kalkylerar bland meningarnas betydelser och kodar, smiter in i spegelsalar av lättja och sotig jord. Nästan nördar fram nya metafiktiva kakburkar. Frågar. Frågar. Förvandlar en lite och får en att le. Gott, tänker jag. Det här är givande, jag läser den igen. Och undrar hur stor en liten diktsamling egentligen kan vara.

En staty av frågor av Cees Nooteboom är utgiven av ellerstöms (Lågland 2) 1995 och översättningen från holländskan är gjord av Lasse Söderberg.

Olikheter att rekommendera

Två mycket olika poster från radions p1 måste påminnas om. Den första av dem finns att lyssna till i sin helhet, när man så vill. För en gång skull en internationellt relevant gäst i lördagsintervjun; Richard Goldstone. Angående det helt andra rekommenderas uppbokande av första timmen natten mellan lördag och söndag kommande helg. Hjalmar Bergmans Clownkatekesen i en ypperlig, ja ypperlig uppsättning med Krister Henriksson som verkets krona. Om man nu har svårt att komma ihåg det kan man klicka i en påminnelse från p1. Missas bör den oavsett inte.

Ur Flod en natt

"där bokstaven stod upp och gick ut över kullarna
tyst genom det hela sedan, inte fram utan vid sidan av och ner
i dikena där ögon står i bruna spräckelfärger svartbärskloten och här
talar åter sorl av alla, oriktade och ut bara
detta är flod"

Ur Karkas, 2004
Katarina Frostenson

Om förverkligandet av ord

Funderade på en sak sent igår. När jag läser en bok, och av en eller annan anledning får tillfälle att läsa samma text i ett annat exemplar av samma bok, drabbas jag av en skum känsla. Det är något som inte stämmer. Eller snarare, jag drabbas av en oro över att något inte skall stämma. Risken är väl egentligen inte överhängande, att det inte skulle vara samma text i båda böckerna. Ändå. Det är som att de konkreta orden på pappret måste ses och gå in genom huvudet för att boken skall vara läst. För att de skall finnas. (Jag har tidigare hänvisat till hur ljudet av ett träd som faller i en skog inte finns om ingen hört det. Principen är densamma.) Om jag då läser ett par kapitel i ett annat exemplar, står samma kapitel i den första boken liksom övergivna och oförverkligade kvar, när allt annat blivit läst. Så känns det. När jag igår kväll skulle fortsätta min pre-sömnläsning av dramatikerns dagbok, och alltså bläddrade fram en bit eftersom jag läst dessa sidor i en annan bok kvällen före, uppstod förvirring. De övergivna sidorna står kvar, otummade. Vad händer med dem? Och jag undrar; har de händelser, de förflyttningar och scener jag tagit del av kvällen före verkligen hänt i den bok där jag nu bläddrar förbi dem? Blir handlingen verkligen densamma i båda böckerna?

Kanske skall jag skylla dessa skumma funderingar på nattsudd? Tanken på väg in i dröm. Men jag måste erkänna att det inte är första gången det oförklarade fenomenet bekymrar mig. Läst för många litteraturmysterier? Jag vet inte, jag skyller allt på Jorge i vanlig ordning. Inte för att jag tror att han helt är orsak, men det ger mig anledning att kasta honom en tanke en regnig lördag förmiddag. Om någon sitter inne på ett sanningens ord i saken tar jag tacksamt emot.

Dream-like and hunting

Trickland, 2002

Michaël Borremans

Zeno X Gallery

Osanning, Oulipo, Borges och döda språk

Skriver om en berättande del av Göteborgs konstbiennal hos Tidningen Kulturen idag. Ett par utställningsdagar kvar. Om vägarna går förbi Göteborg innan måndag rekommenderar jag ett besök på konsthallen, där språkliga experiment slingrar sig genom rummen.

"Den mörka natten iakttar mig genom fönstren"

I mina ägor till slut Anteckningar Från Kriget av Marguerite Duras. En så tilltalande utgåva. Se bara det mystiska fotografiet på skyddsomslagets vänsterflik, blicken snett nedåt, bleka renhet. Kavaj, blus och brosch. Frisyr och läppstift. De bildligt presenterade anteckningsböckerna. Objektet. Saken. Ett par ögonkast ner bland raderna och textfragment ropar ut, sina skärande, vassa, väldiga ord. Känner det reden, vet det; det här kommer bli en händelse.

Anteckningar från kriget är utgiven av Modernista
Bild: Marguerite Duras av Carl Köhler.

"my father sneaking behind trees and shrubs for a cigarette"

Rabih Allameddine, som jag ägnar mina lästimmar åt för närvarande, är en av flera författare som skriver om sina fäder i Granta 108: Chicago. En serie värd att leta runt i en stund.

Det händer att man undrar

var gränsen mellan kulturdel och tre blad går. Hände mig idag. Den anlände som om den vore en kulturdel i en stor svensk tidning. Samtidigt var det bara tre blad. Om man lekte att den såg ut som tidningar såg ut förr, vecklade ut den och vände på den, så var den tre blädder lång. En. Två. Tre. Jag blev lite tagen. Tre? Jag skulle kunna gå närmare i på saken och beskriva hur stora bilderna var och hur många sidor som gick åt till att stolpa tv-kanalernas utbud. Men jag tror jag står över det.

Kvarlevor

Poesi kan aldrig handla om mig
och jag aldrig om poesi.
Jag är ensam, dikten är ensam
och återstoden tillhör maskarna.
Jag stod på gatorna där orden bor,
böcker, brev, berättelser,
och väntade.
Jag har alltid väntat.

Orden, i ljus eller mörkare form,
Förvandlade mig till en mörk eller ljusare någon.
Dikter passerade mig
och igenkände sig själv som ting.
Jag kunde se det och se mig.

Denna avmattning tar aldrig slut.
Hela eskadrar av dikter söker sina diktare.
De irrar utan befäl genom ordens stora distrikt
och väntar på kvarlevorna efter sin fulländade,
slutna, diktade, skapade
och oantastliga

form.


Ur En staty av frågor
Cees Nooteboom
Urval och översättning: Lasse Söderberg
ellerströms, 1995

Måste upprepa: Sweet NY

Gårdagens goda umgänge med Fischli och Weiss informerade mig om ett säkert måste delat i tre om man skulle ha vägarna förbi New York innan mitten av januari: Sun, Moon and Stars; Clay and Rubber samt Sleeping Puppets, samtliga av Peter Fischli och David Weiss. Jag har de senaste dagarna varit inne mycket på berättande, ett tema på inget sätt avbrutet av detta formidabla konstnärskap. En utställning av gummiskulpturerna jag besökte för ett år sedan väckte både fascination och ett otal frågor om artifaktens verkliga och overkliga representation. Ovan ser ni råttan och björnen reinkarnerade från The Least Resistance (1981) och The Right Way (1983). "Rat and Bear, almost thirty years later, lost in their dreams."

Matthew Marks Gallery
522 West 22 Street
523 West 24 Street
526 West 22 Street

Am I a Hotel?

Questions, 2001
Peter Fischli, David Weiss

Matthew Marks Gallery

Läsning full av byrålådor

Har letts in på en dag av läsning och funderar under en kort paus på det angenäma i att läsa något helt okänt. Tar reda på några relativt oviktiga basfakta innan jag påbörjar The Hakawati. Inte mer än så. Registrerar en något spretig inledning. Förstår att det är olika, växlande historier. Lättillgängligt språk. Läser vidare och försöker ringa in. Myt och verklighet. Berättartraditioner och intertextualitet. Beirut, nu, Sinaiöknen, då. Plötsligt inser man att bokdörrarna bakom en har stängts och man är inom. Värmen sprider sig. Den rusande känslan av att sköljas med av historierna. Första kapitlet till Rabih Alameddines The Hakawati samt en recension finns hos The New York Times. För övrigt kommer denna digra roman på svenska i april.

"Listen. Allow me to be your god. Let me take you on a journey beyond imagining. Let me tell you a story..."

Small, airtight worlds

Om det här vore en roman av Paul Auster, istället för ett blogginlägg om en recension av Paul Austers nya roman Invisible, skulle den utspela sig i ett mer sparsmakat rum än det jag just nu befinner mig i och inkludera ett mysterium, en försvunnen far, en förtjusande dam, ännu mer förtjusande allusioner till annan litteratur och till historia, karaktärer återvunna ut tidigare Austerromaner och diverse allmänna osannolikheter i sann karaktäristisk anda. Min intention här är inte att genomföra en Hofbergsk behandling av Donald Morrisons recension, men jag kunde ändå inte låta bli att ta tanken ett varv till. När jag läser om den så högt uppskattade amerikanske författarens nya alster fylls jag av både hopp och farhågor. Min erfarenhet säger mig nämligen att kärleken till, nåväl, uppskattningen av de Austerska rummen inte är riktigt så oomkullrunkelig som man ibland kan tro. De senaste åren har hans böcker fört mig in på funderingar som: Kan en stil, en inriktning, en teknik, en genre, förädlas så långt in i sig själv att den slutar att verka, slutar föda fram de frågor den i grunden är konstruerad för att göra, slutar tala? Jag minns att jag fann The Brooklyn Follies förenklad och mer kommersiell än väntat. Att Oracle Night kändes som en repetition, samma sak som innan, igen och igen. Flera böcker på rad föreföll mig ha hamnat i exakt den fälla som är den värsta tänkbara för en Austerroman: Att läsaren kan förutsäga den. När mysteriet inte längre blir ett mysterium, hur mycket man än försöker hävda det. För den trötta Austerläsaren i mig kom Travels in the Scriptorium som en friskare fläkt. Igen kände jag utmaning av sammansättningen, tillbaka in i de mörka grändernas New York och det karga, gråa funderandet. Men att jag ännu inte läst Man in the dark, med den febriga iver jag tidigare tagit mig an nya utgivningar kvar i minnet, får ses som ett tecken på att tröttheten inte är helt botad. Handlingen i nya Invisible lockar och när Morrison nämner fullblodskaraktärer som inte använts av författaren förut väcker även det nyfikenhet. Samtidigt får beskrivningen av romanen som mer mänsklig än de tidigare mig att backa, jag vill inte ha fler kompromisser i riktning mot det trevliga och upplösande. Den som läser får se och det tänker jag göra. Jag skulle gärna få min oro över att speglarna som visar en författare som berättar en historia om en författare som berättar en historia om en författare som berättar en historia är alltför slarvigt putsade undanröjd. Gärna det.

"Men ljuset fanns i mig och i djupet av min tystnad"

Dags att närmare studera Frida Kahlos fascinerande värld av bilder. Inleder med nya boken Att trotsa smärtan (Bakhåll), med brev och texter i urval. Och som för att bekräfta tillvarons spår och mönster har Åsa Moberg skrivit efterordet.

Word - Art

Untitled, 1988

Christopher Wool

Skarstedt Gallery

When Autumn Came

This is the way that autumn came to the trees:
it stripped them down to the skin,
left their ebony bodies naked.
It shook out their hearts, the yellow leaves,
scattered them over the ground.
Anyone could trample them out of shape
undisturbed by a single moan of protest.

The birds that herald dreams
were exiled from their song,
each voice torn out of its throat.
They dropped into the dust
even before the hunter strung his bow.

Oh, God of May have mercy.
Bless these withered bodies
with the passion of your resurrection;
make their dead veins flow with blood again.

Give some tree the gift of green again.
Let one bird sing.


Faiz Ahmed Faiz (1911-1984)
Översättning: Naomi Lazar

Läsaren ser henne tydligare än hon kunde se sig själv.

För ett par veckor sedan kom Åsa Mobergs bok om Simone de Beauvoir från 1996 ut i en reviderad nyutgåva. Simone och jag. Efter att ha ägnat den ett par lärorika och högst underhållande timmars läsning vill jag försöka förklara varför jag rekommenderar andra att göra det samma. Först själva upplägget; en annorlunda form av biografiskt skrivande, en dubblerad. Inledningsvis säger Moberg sig ha skrivit en bok om en författare och en läsare, där hon alltså tilldelar sig själv den sistnämnda rollen. Hon är på inget sätt omedveten om det förmätna, kanske till och med det provocerande, i att skriva en bok som jämför henne själv med den minst sagt kända och respekterade de Beauvoir. Men det är denna jämförelse, denna parallella biografi som blir formens finess. Med både mer och mindre väl kända detaljer ur det omtalade franska parets liv (inkluderat Sartre) förankrade i hennes eget svenska liv, hennes egen relation, reaktion, hennes sexualitet, hennes protester eller samarbetsegenskaper, blir det både mänskligt och intressant. Två människors liv exemplifieras och flätas samman. Informativt och personligt. Det är trevligt och kuriöst, men också undersökande och sakligt. Moberg diskuterar sig närmare de Beauvoir, frågar och bekräftar och det råder aldrig någon tvekan om att hon äger en djup kunskap om författarens leverne, översättare till Det andra könet som hon är. Undan sopas myten och lögnen, skapandet av historien, och fram träder en verkligare Simone. En Simone som man faktiskt kan jämföra sig med utan förmätenhet. Moberg kan det, och skriver fram sin egen person och sitt eget läsande så att det blir minst lika givande som anekdoterna ur fyrtiotalets intellektuella Paris. Sammanlagt blir Simone och jag en biografi med eget värde, en flerriktad, fördjupande sådan. Utan att man riktigt tänker på det, eller trodde så från början, har man under läsningen klivit in i ett ovanligt öppet feministiskt rum. Ett rum som lyckats hålla luften frisk och som inte slutat vädra. Här får frågorna fortsätta, känns det som. Och jag som inte läst allt för mycket vare sig om eller av de Beauvoir tidigare konstaterar att jag tack vare denna rika introduktion känner mig angenämnt nödgad att ändra på det. Jag vill in i de Beauvoirs flerlagrade fiktioner, in i memoarerna och idéerna, studera denna produktiva hands alster mer noggrant. Därtill vill jag gärna läsa Mobergs övriga böcker.