Rabih Allameddine, som jag ägnar mina lästimmar åt för närvarande, är en av flera författare som skriver om sina fäder i Granta 108: Chicago. En serie värd att leta runt i en stund.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Om litteraturen, om litteraturen som konst, om konsten.
2 kommentarer:
Jag erkänner, jag brukar strutsa Granta därför att hon (jag kan omöjligtvis se på Granta som ngt annat än en hon) är FÖR bra, det är för mkt att läsa, jag HINNER inte. Men detta chicagonr är det tydl att jag inte kan leva utan, jag tackar dig för tipset.
Drabbades själv av prenumerationsbehov sist jag kollade så jag känner igen din beskrivning. Och just Chicagonumret verkar vara extra tätt.
Bra verb för övrigt, strutsa.
Skicka en kommentar