Poesi kan aldrig handla om mig
och jag aldrig om poesi.
Jag är ensam, dikten är ensam
och återstoden tillhör maskarna.
Jag stod på gatorna där orden bor,
böcker, brev, berättelser,
och väntade.
Jag har alltid väntat.
Orden, i ljus eller mörkare form,
Förvandlade mig till en mörk eller ljusare någon.
Dikter passerade mig
och igenkände sig själv som ting.
Jag kunde se det och se mig.
Denna avmattning tar aldrig slut.
Hela eskadrar av dikter söker sina diktare.
De irrar utan befäl genom ordens stora distrikt
och väntar på kvarlevorna efter sin fulländade,
slutna, diktade, skapade
och oantastliga
form.
Ur En staty av frågor
Cees Nooteboom
Urval och översättning: Lasse Söderberg
ellerströms, 1995
måndag 9 november 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Bra, oh så bra!
Håller med dig G.
Åh, jag gillar Cees. Han jobbar så mycket med det där temat att det liksom finns berättelser där ute som det gäller för författare att upptäcka. Ett väldigt romantiskt synsätt, men det är ändå ganska, ja, fantasieggande på något sätt.
Jag läste hans bok Paradiset förlorat för några veckor sedan. En stor läsupplevelse. En liten bok. Rekommenderas, om du ännu inte upptäckt den!
V: Ja, jag dras helt med av tanken på existerande författarlösa historier i väntan i världen. Och gillar det skarpt. Är i början av min Cees-läsning och det är ett rum som känns ständigt växande. Mycket introvert litteraturskåderi och upplyftande förskjutningar. Paradiset förlorat finns hemma i väntan på läsning. Följande historia, som jag läser just nu, är även den en liten bok med stora upplevelser. Lutar således åt rerekommendation, men jag återkommer med säkert besked.
Skicka en kommentar