Utmed hela havet vandrade bergen i långa högtidliga kurvor, i uddar och vikar som skar djupt in i ödemarken.

Idag undrar man om det någonsin passerat en gråare dag. Om taket förut varit så tätt mot ljuset. Gav mig ut en stund i skymningen, tog båten till grannön i ett ärende, och regnet öste ner, vinden lika ihärdig. Vackert som en tavla i all sin gråa intighet. Kom att tänka på ett inlägg jag gjorde här i maj. Om Fröding och grönskan. Nu är det istället som om hela jorden genomgår förmultning. God tid för en årlig vana, tänkte jag, åter hemma i torrt, belyst hem. Och började läsa: "Höstens lugna gång mot vinter är ingen dålig tid. Det är en tid för att bevara och säkra och lägga upp så stora förråd man kan. Det är skönt att samla det man har så tätt intill sig som möjligt, samla sin värme och sina tankar och gräva sig en säker håla längst in, en kärna av trygghet där man försvarar det som är viktigt och dyrbart och ens eget. Sen kan kölden och stormarna och mörkret komma bäst de vill. De trevar över väggarna och letar efter en ingång men det går inte, alltihop är stängt och därinne sitter den som varit förtänksam och skrattar i sin värme och sin ensamhet."

Ur: Sent i november av Tove Jansson