"I den svärtan härskar ett sådant raseri kring vetandet, det finns spioner av blått"

Man kan föreställa sig hur välrenommerade ord vaskats upp ur djupa okända vatten, slumpmässigt valts ut och kommit till världen för att lämnas vid kanten, kippande efter luft. Att någon med stor kunskap av samma slumpmässiga makter råkat gå förbi just då och inlett livräddning. Någon ensam, grubblande. Som satt sig ner vid orden och försökt sortera fram mening. Och funnit den där i gruset. Efter att ha läst Cees Nootebooms diktsamling En staty av frågor ett par gånger är jag fortsatt tyst inför den, på ett sätt som förvånar mig. Hur kan dessa knappt trettio dikter skapa så intrikata tankespår och samtidigt sådan svårighet att sätta ord på det hela. Att jag uppskattar dem har jag iallafall förstått. Deras antika vithet (att tala om denna falska ickefärg i sammanhanget passar särskilt väl), deras motsatspar och molande upprepningar. Kommer ingenstans, alltid samma människa, det har vi alltid varit, kommer att förbli. Han laborerar med element och natur, med bild och symboliska färger. Jag tänker ibland på kinesisk poesi. "Utan svar tynar sökandet bort, utan frågor förtärs svaren av törst." Jag vet fortfarande inte vilken värld Nootebooms poesi placerar en i. Det är min egen, hans egen. Den vanliga världen. Men också en metafysisk värld som aldrig funnits, en som skrattar underfundigt, en som upplöses och dunstar. Lyckas separera sig själv och sitt diktarjag, tror jag, eller är det diktarjaget och dikten som skiljs åt? Landar på varje rad som vore den honom okänd. Kalkylerar bland meningarnas betydelser och kodar, smiter in i spegelsalar av lättja och sotig jord. Nästan nördar fram nya metafiktiva kakburkar. Frågar. Frågar. Förvandlar en lite och får en att le. Gott, tänker jag. Det här är givande, jag läser den igen. Och undrar hur stor en liten diktsamling egentligen kan vara.

En staty av frågor av Cees Nooteboom är utgiven av ellerstöms (Lågland 2) 1995 och översättningen från holländskan är gjord av Lasse Söderberg.