To wait and wait for him to eventually say something to you

Ännu läst Ford Madox Fords Sorgligaste av historier? Om icke, finn den antikvariskt och ge dig i kast, jag tror få ångrar sig. Hos Granta finns en essäistisk brevväxling: "After the Affair", om Jean Ryhs och Ford Madox Fords romaner efter deras gemensamma historia. Alexander Chee och Maud Newton står som skribenter.

Fists

Fists, 2004

Johannes Kahrs

Zeno X Gallery

I arbetet med sina målningar utgår den tyske konstnären Johannes Kahrs (f.1965), i likhet med tidigare omnämnda Luc Tuymans, från ett foto, en videoprojektion eller en stillbild från film. Genom experimenterande med den ursprungliga bildens form skapas nya betydelser, och därutöver, nya representationer, nya verkligheter. Jag fångas omedelbart av hans suggestiva, hotade bilder.

"Ständigt störtande mot murar vacklande under rusets tyngd"

Polyfem förvandlad (1964) av Willy Kyrklund beskriver Daniela Floman i dagens understreckare som en text "där människan framstår som en projektionsyta för drivande konventioner, bilder, språk och identiteter". Härpå kommer ett citat ur Kyrklunds verk sköljande. Om bilder som rör sig och förändras. Formuleringen sammanfattar enligt Floman i ett enda andetag "hela den existentiella ensamhetens välvda himmel". Jag tycker mycket om dagens Under strecket, den sammanfattar på ett fint sätt konstnärskapets lika välvda himmel. Den får mig att vilja läsa om sådant som redan lästs om. Polyfem förvandlad minns jag som en text utan ände. Ägd av en bländande rikedom, i ett språk som jublar av tät, tät skönhet. Gåtfullhet. Den är lika omistlig som dess titel antyder. Fast det är klart, det finns många verk av Kyrklunds penna att icke missa!

Artikel: "Han skrev fram en lönndörr till lusten"

I dagens Svenska Dagbladet läser jag i ingressen till Fredrik Hertzbergs recension av Daniel Möllers diktsamling Själsliga besvär frågan: "Men har den egentligen ett behov av någon läsare". Intressant. Man föreställer sig boken där, i sin vilja av att bli lämnad ifred. I sin inre monolog. Själsliga besvär ges i dagarna ut av OEI Editör.

Detta annanstans är nu här

Betar mig igenom Julia Kristevas Fasans makt från 1980. Följer dessa vindlande, sökande resonemang fram längs de mest dunkla vägar. Tar in, läser lite, väntar. Proceduren påminner mig om den sömnad, som jag glömt namnet på, där man påbörjar varje stygn vid mitten av det förra. Täcker. Hela tiden tvingas jag tillbaka, för att fånga upp vad som gått förlorat bara genom förflyttningen från en mening till en annan. Denna metod av skönhet, blytyngd och kunnande, i dräkt av ständig abstraktion. Och det är så så vackert. Hur nu ett ord som vackert kan tas för sant beskrivande. Men det är så jag drabbas. Som i det korta delkapitlet om Tiden:

"Ty det är ur detta irrande på ett uteslutet område han hämtar sitt njutande. Detta abjekt, som han hela tiden avskiljer sig från är, sammantaget, ett glömskans land som han ständigt återkallar i minnet. I en tid som suddats ut, torde abjektet har varit en magnetisk pol för hans lustar. Men nu blir glömskans aska en skärm som reflekterar avskyn och motviljan. Det egna (i betydelsen inkorporerat och möjligt att inkorporera) blir smutsigt, det eftertraktade vänds till något fördömt, fascinationen till skam. Då uppenbarar sig plötsligt den glömda tiden och förtätar till en bländande blixt en operation som, om den tänktes, skulle vara föreningen mellan de två motsatta termerna men som, genom denna blixt, urladdas som en åskknall. Abjektionens tid är dubbel: glömskans och åskans tid, den beslöjade oändligheten och det ögonblick då uppenbarelsen bryter fram."

I trogen fransk filosofisk anda finns ingen gräns, prövandet tycks vara formen, hur välunderbyggt det än må vara. Egentligen. Glöm för en sekund att du läser något akademiskt och du finner dig förnöjsamt vilse i det rent poetiska. Det slår mig att vissa ickefiktiva texter tycks vara mer fiktivt klingande än de fiktiva själva. Uppträder och leker, illusoriskt utan att luras. Inledningsvis tänker jag: hur skall jag kunna använda detta? Hur skulle det kunna gå att lyfta fram och bygga och belägga utifrån detta febriga. Efter en stund formar min förståelse om sig, tror jag, och jag kan se att det bortanför skönheten hägrar skarpa, avgörande satser. Självfallet är det så.

Fasans makt - En essä om abjektionen, i Agneta Rehals och Anna Forssbergs översättning, går att finna hos Daidalos.

WATCH OUT, the dark horse

Mer och mer kommer det att handla om Acker. Jag har skrivit om henne tidigare. Jag kommer att skriva om henne igen. Skriva av henne. Ur henne. Jag kommer inte att förbjuda henne det våldsamt provokativa.

"The minds of whoever survived lived in and were pain. Mentality is the mirror of physicality. The body is a mirror of the mind. A mirror image is not exactly the same as what is mirrored. In my isolation and in my desperation in that dead city chi-chi city city made by and for the bourgeoisie, it seemed to me that my sexuality was a source of pain. That my sexuality was the crossroad not only of my mind and body but of my life and death. My sexuality was ecstasy. It was my desire which, endless, was limited neither by a solely material nor by a solely mental reality. In that city dominated by commodities, more and more unsatiated I cried. I would kill the city of perfection."

Ur Empire of the senseless, Kathy Acker, 1988.

Standing Nude in the Shower, Robert Kushner, 1987.

Tankfullhetens lätthet

Underbara sommarmornar. Just dagens förgylldes av läsning. Flera olika läsobjekt, i form av böcker och artiklar, fanns till förfogande. Av de många tankar dessa objekt lett mig in på håller den om litteraturens väsen i sig särskilt länge. Om litteraturens glidningar. Dess göranden. Det som är svårfångat hos den. Jag läser Deleuze hos Anders Johansson, Derrida hos Martin Hägglund och Woolf hos Ingela Lind. C'est magnifique. Som om hur skrivandet kan vara en form av tänkande i den ursprungliga essäistiska betydelsen. Som om hur vi inte kan se relationen mellan människa och litteratur som en relation mellan verkligt och virtuellt. Om den obestämbarhet som varje bestämning lämnar efter sig, hur litteraturen blir till samtidigt som den tynar bort. Om det nyckfulla, det opålitliga i det vi håller fast vid, om hur vi inte ser hur saker glider. Färg och rörelse. Att kasta sig in i det vänskapliga och rika, såväl som det ytliga eller det legendariskt intellektuella. Att älska varandras olikheter. Som Woolf uttrycker det i A Haunted House: "So she stood thinking. Without making any thought precise - ".

Efter behagligt arla utomhusfrukosterande umgänge med esteter och teoretiker, britter och fransmän, Bloomsbury och École Normale Supérieure väntar en, av goda skäl, något försenad dag. En dag gyllene kantad av morgonens inspiration.

Målning av Duncan Grant, Garden Path in Spring, 1944.

something that takes place in an "in-between" place

Med utgångspunkt i hur själva ordet translation är allt annat än enkelt betydande, kan man fundera vidare på hur vi förstår och förhåller oss till översättningar. Det menar och gör Michael Emmerich i sin essä Beyond Between: Translation, Ghosts, Metaphors, funnen hos Words Without Borders. Med slående exempel från bland annat japanska vill Emmerich flytta vår metaforiska beskrivning av översättning som en brygga mellan språk, till en spökliknande bild av mer svårplacerad karaktär. En infallsrik essä värd att läsa.

The art tree, 2007
Mairéad Dwyer

The Soul unto itself

The Soul unto itself
Is an imperial friend –
Or the most agonizing Spy –
An Enemy – could send –

Secure against its own –
No treason it can fear –
Itself – its Sovereign – of itself
The Soul should stand in Awe –


Emily Dickinson, 1830-1886

"Ett gemensamt uppehåll vid gränssnittet mellan två olika sorters oordning"

Fritt fall, 2009
Schilf, 2007
Juli Zeh
Översättning av Christine Bredenkamp
Weyler förlag

Tyska kriminalhistorier tycks vilja in i min läserfarenhet. Denna gång handlar det om Juli Zehs senaste bok på svenska, Fritt fall. Och även denna gång rör det sig om en udda historia. Man finner en relativt ordinär syltburk av spänningsdetaljer. Bakgator i vardagsfamiljeliv, förrädiska akademiska toppnivådiskussioner och framförallt en kommissarie, Schilf. Samt ett par övriga poliser med stark vilja att klättra. En läkemedelsskandal, en kidnappning, ett mord. Konsekvenser och utredningar. De lockande kapitelrubrikerna beskriver enligt äldre litteraturmanéer kortfattat nyckelscenerna i det kommande. ”Första kapitlet i sju delar. Sebastian klipper kurvor. Maike lagar mat. Oskar kommer på besök. Fysiken tillhör de älskande. Sjätte kapitlet i sju delar. Kommissarien hukar bland ormbunkarna. Ett vittne som det inte kommer an på gör sitt andra framträdande. Somliga åker till Genf.”
Under läsningen av Fritt fall var jag till en början skeptisk. Konstruerade sökta dialoger. Lite galet igen. Kul. Men ganska så snart vändes det i mitt tycke störande sökta till att bli hela saken. Romanens konstighet landade och jag kunde betryggad och faktiskt nyfiken ta mig vidare. Bokens vetenskapliga aspekter är viktiga, allt viktigare. Istället för intrikata konstruktionsmässiga finesser med drag av post och meta, placerar Zeh dessa underligheter inom handling. Karaktärerna talar och träter, över kvantfysikens kursiva meningar, parallella världar, sanningars glidningseffekter och verklighetens potential. Det är gnistrande roande. Och avslappnande. Istället för att filosofera sig fram till förståelse kan man luta sig tillbaka och låta de båda stjärnprofessorerna, samt den allt annat än fysikdumma kommissarien, reda ut begreppen. Som att iaktta en schackmatch, för någon som inte kan spela.
Vissa lekfulla litterära stiligheter finner man dock. Mest slående är den som rör kommissariens inre monologer. En röst, som man först tar för berättare, återger Schilfs tanke och sysslande. Rösten har kommissarien hört i tjugo år. ”Tvånget att avsides kommentera sitt eget görande och låtande drabbar honom som en kronisk sjukdom med oregelbundna mellanrum. Då finns det inte längre någon nutid i hans huvud utan blott det narrativa preteritet, och i stället för ett jag finns det bara en tredje person.” Härefter närvarar observatören i romantexten, som en självklar individ. ”Vissa dagar ger livet en inget annat val än att ta vägen ut genom bakdörren, tänkte kommissarien, tänker kommissarien." Det är också naturligt nog hos kommissarien som läsaren landar. Man har förtroende för honom. Lös nu denna sörja av sorgligheter och subversiva moment, tänker man. Sjuk, sliten som han är. Men hoppfull, hedervärd och glad. Schilf, our man. Fritt fall leder min tanke till två andra författare. För det första, och också tydligast, till Haruki Murakami. Realistisk skumhet. Jag är inte säker på att jag skulle kunna argumentera för att denna världsordning egentligen skiljer sig markant från det om latinamerikansk litteratur ofta brukade begreppet. Vad skulle i så fall skillnaden utgöras av? Naturvetenskap istället för humaniora? Exoterisk istället för esoterisk? Tycker jag, tycker jag att det finns likheter och skillnader, men det får lämnas öppet. Oavsett blir jag hos Zeh påmind om det som är annorlunda och svårbeskrivet hos Murakami. Outrett. Min andra association går till den briljanta boken De måske egnede av Peter Høeg. Den romanen drivs visserligen av en helt annan sorgeton, men den tematiserar tid på ett liknande sätt. Att skriva fiktion om hur tid fungerar och inte fungerar ger onekligen en utmaning till den författare som vill utnyttja narrativitetens temporala effekter. Hos Zeh lämnas dessa delar öppna. Frågor som rests, eller rest sig, får inte alla gånger svar. Så som; tänk vidare om du vill. Kanske kommer du på.
Sist, men absolut inte minst, måste man rapportera något om språket. I hård konkurrens med diverse snygga lager och historievändningar, samt med nöjet och trevligheten i allt det opretentiösa, står sig ändå Zehs språk. Nästan oupphörligen är det berusande välkomponerat. Abstrakta sjungande utsagor. Vasst, torrt som knaster och ändå även rent poetiskt, melodiöst. Det är här, i orden, som den verkliga mystiken visar sig. Trots att man vet att det är oerhört medvetet och genomtänkt från författarens sida, faller det inte på just det. Det ger en enkel och märklig historia den konstfulla tyngd som får den att lysa lagom starkt. Den väl avvägda balansen vittnar om skicklighet.
”Livet går liksom alla andra historier baklänges mot sin egen orsak. Eftersom människor vanligtvis tänker bakåt och inte framåt förblir meningen med deras existens dold för dem. Den som däremot förstått principen och identifierat vilket syfte hans existens har, kan framgent betrakta varje händelse som en del av sitt personliga öde. Och kan därför ta saker och ting med fattning.”
Fritt fall är en mänsklig deckare, om klassificeringen kan godtas. Varm och logisk, på ett humant sätt, i alla de tankeutmaningar den ändå innehåller. Den är individer. På samma gång både djup och dråplig, tänkte skribenten, tänker skribenten.

Ersatt ljudkonst

Igår förmiddag var min tanke att besöka Botanic Sounds, en installation av sju ljudkonstverk på Botaniska trädgården i Göteborg. Jag anlände tidigt, strax efter det att trädgården slagit upp portarna vid 9.00. Vädret var inbjudande. Till en början visste jag inte riktigt vart jag skulle gå, det var länge sedan jag var där och jag hade inte läst på om utställningens placering. Jag vandrade längs rabatterna. Och nu tänker man sig att det skall komma en beskrivning av det kittlande intryck de obskyra tonerna gjort på mig. Jag hade fått berättat för mig att man hörde konstiga våldsamma ljud mekaniskt upprepa sig, komma och försvinna. Men det blir ingen sådan beskrivning. Jag hittade nämligen ingen utställning med ljudkonst. Vid ett tillfälle gick jag mig halvt vilse in bland buskagen för att följa upp ett dovt repetitivt ljud. Väl framme var det i själva verket ett skjul som byggdes om och brädor som kastades.
Idag är posten om Botanic Sounds borta från trädgårdshemsidan, och jag inser att den är slut. Jag missade den, precis.
Men varför inte rekommendera er som är i närheten att besöka Botaniska ändå, och för all del Botanic Sounds i dess allra mest självgenererade form. Jag kom att lägga flera timmar på skogarna där i går förmiddags. Himmelska, evinnerligt vackra ljud. Fåglar, vindar. Och den än tydligare tystnaden. Färger och prunkande vildväxtlighet. När jag nådde det kinesiska Näsdukdträdet, med sin illusoriskt tygbeströdda vita skönhet, var dagen helt enkelt gjord.

"Men sen förstod jag. Det var tårar."

Jag är ingen stor läsare av deckare. En och annan slinker igenom, men i behov av spänning tar jag mig i så fall tillbaka i tiden och njuter av en Chandler eller en Hammett. Schabloner kanske någon säger, om whiskyglas, tjusiga damer och luriga skurkar. Ack, så stiligt svarar jag.
Men, så har jag fått Andrea Maria Schenkels Mordbyn rekommenderad från flera håll, deckarvana såväl som noviser, och bestämde mig för att göra ett försök. För man behöver inte hålla Mordbyn särskilt länge i sin hand för att förstå att den bryter av från den ivrigt rusande deckarfloden som fyller kioskhyllorna. Den är tunn och liten. Dess spelplats är en kylslagen tysk landsbyggd 1955. Man anar inga reportrar eller konstaplar, inga slitna stadsmiljöer eller ambitiösa alkoholnivåer. Hela boken tycks långsam och lågmäld. Som titeln meddelar, det finns en by och det finns ett mord. Men egentligen, det finns ingen berättelse. Som en halv mordutredning byggs boken upp av för brottet relevanta röster, intervjuer och förhör med byns invånare, före detta pigor, grannar, berörda. Ingen förhörsledare, bara svaren. Med en imponerande skärpa särpräglas rösterna och personligheterna träder fram, ur sitt språk. Ålderdomen hörs, naiviteten, vad det än månde vara. Dialekterna. Vissa partier är mer berättande, men med ett strängt vinklat perspektiv blir även dessa delar till former av vittnesmål. Mellan bokens stycken av röster kommer kursiva block av bön. Herre, förbarma dig över oss! Alla heliga martyrer, bed för dem! Tonen lägger sig i den stundande katastrofens läge. Var rädd, vill man säga till de enkla människorna som närmar sig sitt öde. Händelserna träder fram, man lägger samman sekvenserna. Vet någonstans att mordet kommer från någon av de röster man deltagande lyssnar till. Den av Christine Bredenkamp genomförda översättningen är även den skicklig och välljudande, beskrivningarna och formuleringarna blir fortsatt vackra. Det här är med andra ord den allra mest lyhörda formen av deckartext. Stillsamt språkligt. Närvarande. Verkligt, om man kan tillåta sig det uttrycket (och det finns också en verklig händelse som grund för Schenkels historia). Så landar jag i en vidarrekommendation. Mordbyn bjuder dig ett par timmars enkel och högst tilltalande läsning.

"Then he imbues most of the works with a sense of dread, from creeping to overwrought."

Richard Prince
Nurse of Greenmeadow, 2002

richardprinceart

Om eller inte, kulturell punchgubbeflagg

I dag tycker jag inte att man skall missa att läsa Gabriella Håkanssons goda recension av Karl-Johan Malmbergs nya essäsamling M (W&W), hos DN. Eftersom jag gärna faller in i önskningar om att göra andra saker än de jag åtagit mig att göra regnmornar som den här, skulle jag, om jag inte åtagit, i dag, suttit stilla i en soffa med te och M. Håkanssons summerande ord för samlingen blir Överflöd. Det är Bloom, Curtius och L. Freud för hela slanten. Det är humanism. Det är svar på frågor om varför vi har kultur. Med andra ord är det djupt lockande. Och det får bli en annan dag, snart hoppas jag.

582 sekunder hemma hos

Allen Ginsbergs kvickt komponerade protestskyllt är bara en av många anledningar att blicka in i Thurston Moores mångfasetterade boksamling. Namnkunnigt och välsorterat. Den ena efter den andra av den tidiga punkens litterära dyrgripar plockas fram ur hyllorna. Sympatiskt samtal och en blick in i ett helt strålande bibliotek.
(Man har lyckats lägga in del 1/3 två gånger... Om någon dyker på del 3/3, och vill visa den för mig är det varmt välkommet.) (Tack vare vänlig anonymkommentar har jag kunnat byta ut tidigare länkar till de nedan bättre och fullständiga.)

Thurston Moores bibliotek
1/3
2/3
3/3

"Hon bad innerligt att Satans kula måtte ha träffat honom i en vital kroppsdel"

Yun Hûng-Gil
Regnperioden (1980)
Changma (Regnperioden), Ttaelgam (Bränslebrist), Tottaedo (Vind för våg)
Översättning: Ahruyn Gustavsson och Leif Gustavsson
Tranan förlag, 2009

Jag har läst tre kortromaner av den koreanske författaren Yun Hûng-Gil, samlade i boken Regnperioden från Tranan. Och som man brukar säga, läsningen är att träda in i en annan värld.

Perioden under och efter Korea-kriget är tiden för bokens händelser. Titelnovellen berättas av en pojke i en fattig by. Utifrån familjelivets principer vecklas sakta verkligheten i krigets 50-tal fram. Instängda i det trånga hemmet av de oupphörliga regnen, blir konflikterna och rädslorna, men också tilliten och värmen individerna emellan, tydligare. Hur, när det kommer till de avgörande stunderna, mormor och farmor ändå förstår varandra, sväljer stolthet och blir till de människor de är. På samma sätt träder man i Bränslebrist in i det intima tugget, förförståelsen och obekvämligheten mellan en far och en son. Fattigdomens vedermödor. Vad man gör för att ändå få dagarna att fungera. I samlingens avslutande kortroman, Vind för våg, är det en grupp prostituerade kvinnor i ett Korea efter kriget som blir den mänskliga scenen. Amerikanska ”negrer och blekfisar” är på väg hemåt och kundtillströmningen allt glesare. Någon kvinna blir gift och får följa med. De allra flesta av dem blir det inte. Drömmen och avsaknaden av respekt, den dubbla känslan, inför detta land där långt borta. Erena, en fräknig, reslig 24-årig representant ur skaran går och ser Rocky på bio, och ser sin Ben som nyligen lämnat Korea, i alla filmens delar. Uppgivenheten och insikten om livets krassa regler genomsyrar kvinnornas samtal. Inga konstigheter, det är så det är. Och ändå. Viljan till en annan riktning.
Regnperiodens tre delar är sammanlagt vackra och enkla. Samtidigt är den njutningsfulla upplevelsen av att läsa boken, och för all del liknande böcker, svårbeskriven. I all sin stillhet. Textens bedrifter har med subtila saker att gör. Stämningslägen, ögonblick. Ljuden. Dofterna. För att ge ett någorlunda fungerande exempel, har jag sällan tidigare upplevt monsunens totala grepp så väl i litterär form. Den täta, tunga, drypande fukten. Kroppen och tryckvärmen. Med det till sitt yttre ofta så avskalade och lättvägande språket, och med de ofta vardagligt enkla till synes obetydliga händelserna, är det istället i regnets övertag, i rädslan, i häpnaden hos det barn som alla tror sover, eller i den ärrtäckta huden hos den unga pillerberoende kvinnan, som substansen går att finna. Mättnaden. Det händer att man stannar till inför formuleringarna, dessa vindlande symbolladdade naturbeskrivningar. Men inför formuleringarnas logik, inför deras inneboende världar, gör jag det om och om igen. Vad betyder dem? Man förstår att dem betyder, men man förstår inte alltid vad. Vad betyder det när den gamla kvinnan frågar om han gått, när hon vaknar upp efter att hon svimmat då en stor väldig orm dök upp strax efter drakens timma när hennes hemvändande son väntades. Denna väldiga orm, som bara rörde sig ner från sitt kramptag om trädstammen om man eldade lite av moderns hår och den nåddes av den doften. Jag vet inte. Inte helt. Men det räcker för mig att bara få förföras och svepas med av denna så ovanliga ton av litteratur.

House in nowhere

Sonatina Mendes
House in nowhere, 2008

Tingblivelse - på väg in i ett nytt sätt att se

Paul Cézanne
Madame Cézanne aux cheveux dénoués, 1890-92.

Paris VIe, 29, rue Cassette, den 19 okt. 1907
"Du kommer säkert ihåg... i Malte Laurids, stället som handlar om Baudelaire och hans dikt: ››Kadavret‹‹. Jag kom att tänka på att hela den utvecklingen mot en saklig utsägelse som vi nu tycker oss se hos Cézanne inte hade kunnat inledas utan denna dikt; först måste den föreligga i all sin obönhörlighet. Först måste det konstnärliga seendet ha övervunnit sig självt till den grad att det blir möjligt att se att även det förfärliga och skenbart endast vedervärdiga är och är giltigt liksom allt annat som är. Att avvisa något som existerar är lika lite tillåtet för den skapande som att välja ut något: ett enda avvisande vid något tillfälle driver honom ut ur nådens tillstånd, gör honom helt och hållet syndig. Flaubert förmedlade till mig i legenden om Saint-Julien-l'hospitalier, som han återberättar med så stor klokhet och omsorg, denna enkla trovärdighet mitt i det mirakulösa, därför att konstnären i honom deltog i helgonets beslut och lyckligt samtyckte till dem och ropade sitt bifall. Detta att lägga sig hos den spetälske och dela all egen värme med honom ända till kärleksnätternas hjärtevärme: det måste någon gång ha ingått i en konstnärs tillvaro, som självövervinnelse på vägen till hans nya salighet. Du kan tänka Dig vad det berör mig att läsa att Cézanne ännu under sina sista år kunde just denna dikt – Baudelaires Charogne – helt utantill och läste upp den ur minnet ord för ord. Säkert skulle man bland hans tidigare arbeten kunna finna målningar där han våldsamt övervann sig själv för att nå den yttersta möjligheten till kärlek. Bortom denna hängivenhet börjar, först i det lilla, heligheten: det enkla livet i en kärlek som har prövats och bestått, som utan att någonsin förhäva sig över det närmar sig allt, oåtföljd, oansenlig, ordlös."

Ur Brev om Cézanne, Rainer Maria Rilke
Raster Förlag, 1995.

I Paris 1907, Rilke sitter i timmar framför den nyligen bortgångna Cézannes målningar. Han lär sig att se. I riktning mot ett sakligare seende, en ››animalisk koncentration‹‹, att se tingen utan den litterära slöjan, utan grumlande subjektivitet. Och så förändras också Rilkes diktning.
I en serie personligt präglade brev till konstnärshustrun Clara kan man följa denna process av förändring. Jag rekommenderar det varmt.

Förmiddagsspekulation

Solo, Rana Dasgupta (Recension)
The Immigrant, Manju Kapur (Recension)
The Vagrants, Yiyun Li (Recension)

"Och hon skulle gny och fäkta med sina knubbiga armar och klösa med sina små besynnerliga fingrar över dina beniga vuxenhänder"

Novellerna, de obetitlade berättelserna, i Mare Kandres Hetta och vitt från 2001 ägs av motsägelser. De både har en plats och inte. Befolkas av individer och samtidigt inte. De utspelar och innehåller men är på samma gång, som en genomgående samlande linje, ekande, gapande tomma. Kalla. Gränsöverskridna. Galna. Det handlar om uppfångade, framlyftna, förädlade subversioner.
De olika berättelserna är vitt skilda och ändå liknande. Den tydligaste gemenskapen är nivån av abstraktion. Hur orden är konkreta, precisa, och ofta direkt detaljbeskrivande. Man tar och ser och känner på föremålen och på människokroppens fysiska delar. Och trots detta, och säkerligen på flera sätt just på grund av detta, når texterna aldrig sin egen outtalade kärna. Vidrör aldrig. Blir ej levande. Och det är detta inteliv som gör novellerna, de flesta av de, tilldragande och oumbärliga. Man sugs in i det vakuum som den kylda världen skapar. Tomheten, ickemassan. Intelivet. Ett tidlöst oförklarat rum. Väggar, kroppar. Känslor som går genom tanken. Reflektion. Man vet inte vart man befinner sig. Men man behöver inte heller veta det. Meningen och betydelsen, den allt annat än konkreta sådana, finns annanstans.
Genom konstruktionen kommer också ett gnistrande språk fram i Kandres prosa. Ett självmedvetet klart språk. Det är mycket vackert. Man tänker på vatten. Sjövatten.
Det är svårt att välja ut någon av novellerna, men när jag lyfter blicken från boksidan efter att ha avslutat den djupt kryptiska berättelsen om pojken och familjen som flyr, flyr och flyr, hela vägen tills det inte går längre, och de i en slags apokalyptisk totalkänsla blir ikappkommna, svindlar mitt sinne. Genom sin urvattnade handling, mekaniska, nästan mytiska, når historien en helt avgörande nivå av allvar. Det är här det händer, inte då, inte sedan. Här avgörs det.
Kandres berättelser träder in i mardrömmen. Men inte bara in i de köttiga vidriga mardrömmarna, som man känner sig omtumlad och upprörd av. Utan också de än värre, de övergivna, de nedbrunna, som man blir på allvar rädd i, de som paralyserar en och som får en att sitta tyst stirrande, rädd att minsta rörelse, felsteg, gör att man aldrig mer vaknar.

"Varefter ett öronbedövande och ändå avlägset dån äntligen omslutit honom och därmed också sprängt sönder och sopat bort rummet, männen, bilden på väggen, smärtan och skräcken. Detta dån hade sedan långsamt övergått i det rödskimrande spänningsfält som han numera uppfylldes av om nätterna, istället för sömn; ett tunt, knastrande skimmer som expanderade i det oändliga, på längden, på djupet, inte riktigt rött, inte riktigt svart, ett glitter som maskerade något annat, värre, större, hemskare, ur vilket han aldrig skulle kunna ta sig upp om det avhöljdes. Och han hade till slut vaknat upp i en dikesgren, fastkilad under något tungt, mjukt, nästintill orubbligt som sedermera visat sig vara en manskropp. Hur länge han legat fastklämd under detta lik med munnen fylld av jord, blod, flugor, utslagna tänder, och stenar, med huvudet söndersprängt av en osannolikt intensiv, djup smärta visste han inte, fast det tycktes i efterhand ha rört sig om en enda lång stjärnlös natt som varat i flera dagar."

Det går att finna undantag till samlingens hyllningsvärda normalförskjutningar. Ett par av texterna känns konceptuella, som att idén, om en samling med liknande känsla och liknande upplösta tillvaro, producerat dem. Jag lägger märke till att de texter jag inte helt sveps med av samtliga har ett kvinnligt berättarjag. Kanske saknas en nödvändig distans, hos skribenten eller läsaren vet jag inte, till det viktiga, till det kalla. Det subversiva saknar sitt subversiva. En för hög grad av identifikation, i det tänkt abstrakta. Men dessa enstaka delar förminskar föga den sammanlagda upplevelsen av att Kandres berättelser påverkar. Nästan var och en av dem har istället för att rymmas i världen trätt in i mitt minne, i de drömliknande flimrande delarna av minnet, och befäst sig där. Fortgår och transformeras. De är fria berättelser. Minnet av dem är obehagligt, på ett tilltalande sätt, och bindande fascinerande.