Tankfullhetens lätthet

Underbara sommarmornar. Just dagens förgylldes av läsning. Flera olika läsobjekt, i form av böcker och artiklar, fanns till förfogande. Av de många tankar dessa objekt lett mig in på håller den om litteraturens väsen i sig särskilt länge. Om litteraturens glidningar. Dess göranden. Det som är svårfångat hos den. Jag läser Deleuze hos Anders Johansson, Derrida hos Martin Hägglund och Woolf hos Ingela Lind. C'est magnifique. Som om hur skrivandet kan vara en form av tänkande i den ursprungliga essäistiska betydelsen. Som om hur vi inte kan se relationen mellan människa och litteratur som en relation mellan verkligt och virtuellt. Om den obestämbarhet som varje bestämning lämnar efter sig, hur litteraturen blir till samtidigt som den tynar bort. Om det nyckfulla, det opålitliga i det vi håller fast vid, om hur vi inte ser hur saker glider. Färg och rörelse. Att kasta sig in i det vänskapliga och rika, såväl som det ytliga eller det legendariskt intellektuella. Att älska varandras olikheter. Som Woolf uttrycker det i A Haunted House: "So she stood thinking. Without making any thought precise - ".

Efter behagligt arla utomhusfrukosterande umgänge med esteter och teoretiker, britter och fransmän, Bloomsbury och École Normale Supérieure väntar en, av goda skäl, något försenad dag. En dag gyllene kantad av morgonens inspiration.

Målning av Duncan Grant, Garden Path in Spring, 1944.